Aningslös historieskildring, SVT

Bilden av Snapphanarna och Sveriges Televisions aningslöshet.

I tre dramatiserade avsnitt och en dokumentär, har vi under helgen fått följa snapphanarnas kamp mot den svenska krigsmakten under skånska kriget.
Målsättningen med dramatiseringen var inte att korrekt återge alla detaljer i det historiska skeendet.
Däremot deklarerade tv:s dramachef på ett tidigt stadium att han ville ge möjlighet för tittarna att dra paralleller mellan 1600-talets skånska krig och 1990-talets Balkankrig. Ett vällovligt syfte som skulle ha kunnat ge upphov till en spännande diskussion.
Denna målsättning infriades dock på ett sätt som jag misstänker att tv:s dramachef inte hade tänkt sig.

Slavenka Draculic har i boken Balkanexpress från 1990-talet återgett hur vardagliga konflikter mellan grannar på Balkan plötsligt kunde kläs i etniska och nationalistiska termer.
Grannens avund mot den granne som fått en bättre lägenhet kunde nu kläs i etniska termer och ges ett högre syfte.
Avund och oförrätt handlade inte bara om något subjektivt. Det var den "serbiske" grannen som skaffat sig fördelar. Inom ett modernt forskningsläge har denna typ av fenomen kommit att diskuteras som "nationalisering av vardagskonflikter".

Jag menar att SVT med sin dramaframställning och dokumentär bidragit till att just etnifiera och nationalisera 1600-talets konflikter.
Den guide som på en busstur i Göinge visar runt i snapphanarnas spår och som använder begreppen "folkmördare" och "etnisk rensning" för att förklara 1600-talets skeenden använder begrepp hämtade från 1800- och 1900-talets nationalism.
Det absoluta flertalet historiker skulle betrakta detta som anakronismer. Effekten blir en etnifiering och en nationalisering av konflikter som hade ett långt mer komplicerat mönster.
Det kan inte betraktas som en helt oskyldig verksamhet att på detta sätt "träna" människor i att analysera konflikter med hjälp av just etniska markörer.

Ett framträdande exempel i dokumentären är "Loshultskuppen" där lokala aktörer stjäl den svenska krigskassan.
I den lokalhistoriska varianten av historien framstår det ibland som om Karl XI sedan hämnas genom att bränna Örkened socken två år senare, naturligtvis ett fruktansvärt övergrepp. Men vad hade tidens rövare och lokala aktörer förväntat sig?
Kungens auktoritet i "hela riket" stod på spel. Jag förutsätter att de som genomförde kuppen förstod att det skulle komma efterräkningar. Frågan är om de som genomförde kuppen överhuvudtaget brydde sig om detta?
Hur ädla var deras motiv och kan något så simpelt som mänsklig girighet ha spelat en roll för deras agerande?

I dokumentären framförs som ett exempel på svenskarnas brutalitet överfallet på Vä. Platsen som omtalas som ett kulturellt centrum i dokumentären var också centrum för salpetertillverkningen i Östdanmark, produkten användes för tillverkning av krut. Detta var en lönsam och farlig tillverkning som befolkningen var involverad i.
Men barbarer angriper som bekant kulturen. De tre historiska exemplen som nämnts kan "brukas" på olika sätt för att förmedla det budskap man vill ha fram.
Dokumentären för sedan också vidare myten om en järnridå i Öresund, något belägg för denna finns inte, däremot tog handeln andra vägar och nya aktörer blev vinnare. Men myter lever som bekant sitt eget liv.

Skånska kriget framställs i tv-versionen, oavsett om det är dramatiseringen eller dokumentären, som ett krig där den arroganta, förhärdade svenska krigsmaktens monumentala ondska tas ut på lokalbefolkningen.
Det finns ingen anledning att försvara övergreppen under skånska kriget, detta var ett brutalt krig under en brutal tid. Men krigen kom inte, som dokumentären framställer det, i en oavbruten följd.
Krig avlöstes av fredlig interaktion och tilltagande handelskontakter. Mellan krigen fanns utrymme för enskilda aktörer att försöka bilägga konflikter såväl som att underblåsa dessa.
Vilken roll spelade exempelvis olika adelsgrupper i detta?

Det finns en fara att SVT:s filmatisering fördummar den svenska centralmakten och dess krigspolitik.
Krig var kostsamt och i tidens statsrättsliga litteratur diskuterades hur erövrade folk skulle kunna integreras i respektive riken med olika medel.
Man var mycket medveten om farorna med en allt för våldsam politik. Likafullt hamnade olika statsmakter i denna våldspiral under 1600-talet.
Den svart-vita krigskronologin som vi får serverat undviker att sätta ljuset på det komplexa spelet bakom kriget. I stället får vi den dramatisering i offer och förövare som appellerar till actionfilmernas dramaturgi.

Dokumentären arbetar med ett problematiskt historiskt "vi". Skåningarna förutsätts vara en homogen befolkning med gemensamma intressen.
Kan vi förutsätta att livegna bönder på de skånska godsen älskade danska adelsmän eller att självägande bönder på Bjärehalvön inte kände sig hotade av samma adelsmän?
SVT:s grepp döljer den lokala maktordningen och de motsättningar som fanns i lokalsamhället. Lojalitet och identitet i lokalsamhället byggde knappast på en gemensam uppfattning om "vi" skåningar eller "vi" blekingar. De sociala klyftorna var avgrundsdjupa mellan olika kategorier av människor.

I tv:s version av kriget finns ingen förhistoria och det svenska överfallet framstår därmed som än mer opåkallat.
Men, i exempelvis Blekinge, protesterade man ganska våldsamt mot även den danska överheten - och det gällde samma frågor som man sedan kom i konflikt med svenskarna om.
Det handlade alltså inte i första hand om danskt eller svenskt utan om mer djupgående sammanhang.

Exemplen som skulle kunna problematisera konflikten under Skånska kriget kan mångfaldigas.
Dokumentären om snapphanarna undviker dock denna problematisering. En väg hade varit att redovisa tre olika perspektiv på konflikten:

- Ett perspektiv som redovisade den traditionella "storsvenska" bilden.
- Ett andra perspektiv där den lokalhistoriska berättelse som formulerats av amatörhistoriker och lokala hembygdsforskare presenterades.
- Ett tredje perspektiv hade kunnat formuleras utifrån ett modernt forskningsläge inom nationalism- etnicitets- och integrationsforskning.

Därmed hade också de eftersträvade parallellerna med Balkankonflikten ha kunnat utvecklas på flera plan.
Bland annat hade det varit möjligt att diskutera bruket av historia och vilken roll överhetens och lokalsamhällets respektive historiebruk spelar för en konfliktupptrappning med hjälp av etniska markörer.
Den vägen valde man inte på SVT och det handlade inte om att man inte kände till att olika perspektiv fanns.

I det researcharbete som föregick dokumentären kontaktades flera forskare som gjorde dem uppmärksamma på att det fanns ett modernt forskningsläge att beakta. Hur skall man förklara den omedvetenhet med vilken SVT behandlat ämnet?
Ett skäl skulle kunna vara att serien och dramatiseringen har betraktats som ett sätt att lyfta fram en folkligt förankrad historieskrivning mot den uppsvenska överhetens historieskrivning.
Ett annat skäl kan vara den gängse uppfattningen i samhället om vad som är forskning.

Numera betraktas allt från undersökningar i ungdomsskolan och i hembygdsrörelsen som forskning - alla uppfattningar är med andra ord lika mycket värda. Det finns ingen anledning att kräva att historia om snapphanarna skall underkastas den vetenskapliga kritiska granskning som tillämpas inom den akademiska forskningen.

Har denna kritiska exercis kring ett avlägset fenomen som snapphanarna någon betydelse i dag?
Jag menar att med SVT:s omedvetna historiebruk blir man en aktör som legitimerar mörka inslag i dagens nynationalistiska och regionalistiska rörelser.
Rörelserna för ett skånsk Skåne, en starkare Öresundsregion eller ett svensk Sverige arbetar alla i olika omfattning med samma "verktygslåda". Verktyg som kultur, historia och språk används för att exkludera och inkludera människor i en tänkt och konstruerad gemenskap.
Historieskrivningen tjänar i detta sammanhang syftet att konstruera ett gemensamt förflutet och därmed en gemensam väg in i framtiden.
Karl Bergman
historiker
Blekinge Tekniska Högskola