It's been a good, good day today

Jag önskar ni kunde vara här. Höra det jag hör, se det jag ser och framför allt känna det jag känner just nu. Det är för svårt att förklara i ord. Förlorade en av mina bästa Dylan-skivor nån gång runt 2005. Har inte hunnit köpa en ny – förän idag. Det var fan ta mig det bästa jag kunde göra.

”It's your brand new leopard skin pill box hat!”

Läste Marcus Johanssons (my brother in crime) blogg tidigare idag. Dagen till ära hade en gästskribent: komikern Jonatan Unge. Han hade skrivit om Malmö, staden i mitt hjärta och då jag inte varit här mycket den senaste tiden blev jag nyförälskad och bestämde mig för att ta en promenad genom denna skånska huvudstad. Jag gick ner och växlade Euros på triangeln, det var en praktikant som satt i kassan och tog l-å-n-g tid på sig. Men jag hade tålamod, log och tackade så mycket för hjälpen när hon till slut hade satt in mina ynka 9675 kr på mitt konto (det är inga summor, jag vet, men det handlar som bekant om principen även om det, som i detta fallet, bara rör sig om en timmes lön).

Gick sedan in och köpte en massa musik DVD:er och som sagt Bob Dylans Blonde On Blonde. Jag drog in den småkyliga luften i mina lungor. Kände på min hals och tog pulsen. Jo, lite hög var den, runt 52. Men det var okej. Kände mig väldigt lugn. Fortsatte ner på gågatan och ner till stationen. Som tur hade jag papper och penna med mig. För mer inspirerad har jag sällan känt mig. Jag sprutade ur mig oneliners och melodier. Satte mig ner på bänkar och skrev, spelade in melodier på mobilen. Igen, igen och igen. Gick förbi stationen och över bron till orkanen. Fortsatte på gatorna och till slut var jag vid Zlatans hus. Offrade lite snabbt en liten hamster, som jag haft med mig, till hans ära och gratulerade till den fjärde guldbollen. Fortsatte lite runt i Limhamns tuffa kvarter. Kändes lite som gatorna i the Wires Baltimore.

”Six wild horses!”

När jag till slut kom hem satte jag på Dylanskivan. Och jävlar i min låda var den svänger!

Förtydligande: Jag skäms för att jag älskar Dylan. Men det gör inte kärleken mindre.

”Early in the morning! Early in the morning!”

Ja, skivan svänger satan men framför allt är den soundtracket till min ungdom. Jag tänker på Pontus, på Ola och på Henrik. På alla minnen som de varit med och skapat. (just nu tänker jag på ett tillfälle där en av dessa tre hånglade med tjej i en bubbelpool i Tingsryd. Han fick stånd och när de skulle byta bassäng så sprang han med båda händerna över bulan på badbyxorna och dök snabbt i nästa bassäng. Men man ska inte dyka med händerna på könet, speciellt inte när bassängen bara är 1.20m djup. Han slog förstås huvudet i bassängbotten så det small. )

”Sad eyed lady of the lowlands”

Livet känns underbart just nu.

Oj, nu byttes skivan mot Blood on the tracks. Det svänger fortfarande och jag minns och jag njuter. Ska lyssna på Nick Caves ”It's been a good, good day today” om en liten stund för att sammanfatta dagen. Yes I am.