Jag behövs!

Det är svårt att bli inkastad att jobba i en krisens tid. Allt man kan göra är att titta på när personalen blir näsknäppta gång på gång via alla neddragningsförslag. Även om personalen gör ett hästjobb med god min gentemot patienterna, tar ovissheten kring framtiden ut sin rätt. Fler arbetsdagar möter fler vårdplatser. Orimliga krav möter en redan sliten personal.

Och där kommer jag in för att avlasta. Jag behövs, men får inte anställas. Jag blir inringd via resursen, och tack och lov för det. Men frågan är vad landstinget tjänar på det? Löner som måste betalas ut till både mig och resursens administrerande kontra lönen för en fast anställning. Visst ser det bra ut på pappret med få anställda, men landstinget går nog snarast plusminusnoll med tanke på ovanstående.

Ingen vet vad framtiden håller för vårt lilla landsting, men vi arbetande kommer i varje fall att kämpa för att se till att göra den ljus för våra patienter i den mängd och mån som står i vår makt. I natt är åttonde dagen i sträck jag kliver på för att jobba. Mina kollegor och mina patienter behöver jag i alla fall inte övertyga att jag behövs...