Mer blås!

Oj.

Alltså, jag har inte dött. Än. Inte störtat (även om jag hela resan var fullständigt övertygad om att detta skulle inträffa), inte emigrerat, inte fått någon mystisk sjukdom, inte blivit kär.

Fast det sista var ljug förstås. Jag blev faktiskt lite kär därborta. Kanske inte i någon eller något speciellt, men det känns som en bisak, faktum är att det mesta känns som en bisak när man är i New York. Och det är väl det som är tanken antar jag. Att man bara ska gå runt och vara allmänt kär. Jag vet inte hur jag ska sammanfatta nitton dagars USA-vistelse så jag gör inte det. Ni får väl åka dit och titta själva! Det tänkte jag göra nämligen. Så snart som jag bara kan.

Men ok, jag ska ge er lite hintar: Brooklyn. Union Hall. Inga get-in-tider. Takterass. Värme. Sol. Extremt trevliga människor. Ladybug Transistor. Harlem. Bagels med cream cheese. Williamsburg. Poolparty med Grizzly Bear. Horribla 42 Street. This Might Get Loud. Saknat Conrad. Cake Shop. Staten Island Ferry. Komplett obegripligt tunnelbanesystem. Beacon Closet. Village. Greyhound Bus. Yale University. Pool. Galen gitarraffär. Café Nine. Världens bästa skivbolag Tweefort. Denison Witmer. Brooke! Shrine. The Tinkerbell guitar. Långväga publik. Starbucks.

Ja, det var det. Lite hintar. Nu har jag varit hemma i elva dagar. Jag har inte gjort något speciellt. Jag har smörat för min ilskna ponny som inte alls tycker att det är okej att jag hux flux åker bort i tre veckor. Vi är kompisar igen, lite. Jag har varit på ett par 50+fester. Jag har gigat akustiskt på Twestivalen. Jag har repat. Jag har hör och häpna arbetat! Jag har packat, packat upp och packat igen. Jag har träffat gamla vänner och trivts. Jag har lärt mig göra eventuellt världens godaste chokladsås!! Be mig göra den någon gång.

Jag har spelat på Debaser också. Jag borde ju tyckt att det var skitkul eftersom jag har typ bott där sedan stället öppnade (så gammal är jag!) men jag har tydligen blivit blasé när det gäller spelställen. Själva spelandet är ju det som i själva verket betyder någonting. Och det var så grymt nervöst (det var första gången jag spelade med Stars In Coma, om man inte räknar en extremt berusad festspelning på nyårsafton) men så otroligt roligt. Jag har kommit fram till att bas är det instrument som jag trivs absolut bäst med i det här bandet. Sydsvenskan tyckte dock att flöjten och min Casio var lite roligare så jag får väl spela allt, som vanligt. Trumpet-Johan var också med för första gången och det lät så fantastiskt. Mer blås! Det hjälper mot allt. Nedstämdhet, slitna känslor, allt!!!