Idag kände jag på något fantastiskt sätt att det fanns hopp även för mig. Vi repade med Stars In Coma för första gången sedan nyårsafton och för andra gången någonsin samt för första gången i vår nya replokal. Och det var så fantastiskt jävla roligt. Jag trodde innan att jag skulle behöva mörka att jag inte kunde spela speciellt bra, men sedan när jag stod där insåg jag att oj, jag kan tydligen spela bas och oj, jag kan visst spela klaviatur och oj oj oj, jag kan tydligen spela OCH IMPROVISERA på flöjt, ojojoj när hände det här?
Lägg också till att André är världens bästa låtskrivare och Matte och Håkan spelar sinnessjukt bra och att det i de förutsättningarna såklart inte blir svårare att spela. Men ändå. Jag är grymt pepp på kommande Stars-spelningar nu! Det blir Berlin 25 september, Hamburg 2 oktober (bra va? :p), London 13 november och sedan liten Polenturné. WiooO!!!!!!!!! Tänk att jag får vara med om allt det här, det är helt sinnessjukt.
Sedan hälsade jag på Lotta & Malaika, bokade skidresa och på väg därifrån insåg jag att jag aldrig mer vill bo i Malmö och att stan ger mig ångest utan någon som helst anledning. Jag gillar Malmö i sak, men Malmö får mig att känna dåliga saker. Och det vill man ju inte. Tur då att jag inte behöver bo där.