Att lite skynda på

Det var efter ett besök med Selmavovven hos veterinären, som det gick upp för mig att man nog ska skynda på, sno sig lite i kurvorna och sätta sprätt på det där, som kallas livet. Vem tackar en stackars pigg gumma/dam/nybliven pensionär eller fristående skribent för att hon sitter hemma och i nödfall vattnar sina stackars pelargonier?
Men tillbaka till Selmavovven, som av veterinären fick det fina omdömet att hon var en mycket fin gammal dam för sin ålder. Och som ägare eller i varje fall som ansvarig för denna fina damen, så nickade jag och bugade. Ännu några år, reflekterade jag och andades ut. Vad allt betyder inte en trofast familjehund för sina närmaste. Det finns säkert många utredningar om hundens stora betydelse för det som kallas livskvalitet. Och det gäller förstås inte bara hundar utan djur i stort.
Även ett otäckt marsvin kan minsann förgylla tillvaron. Jag vet, för jag har varit med om det mesta i djurväg. Från häst och dekadansen ner till marsvinet, som på ålderns höst tappade alla sina hår. Att leva med ett hårlöst marsvin var mitt öde under några månader, när alla närstående tycktes ha flytt fältet. Det var inget märkvärdigt med marsvinet, som helt enkelt bara hade blivit för gammalt, fått för lite vitaminer och hade haft sitt lilla roliga i det som var ett marsvins liv. Jag tog det stackars marsvinet till veterinären, kände en stor skuld och försökte samtidigt skyla det hårlösa lilla djuret lite försiktigt i min stora bastkorg. Att sitta på veterinärstationen med ett hårlöst marsvin gör ingen frivilligt. Veterinären hade dock all förståelse.
Ett marsvin blir inte nittio år, även om man skulle önska, förkunnade veterinären och jag snöt mig i näsduken.
Men att sno sig lite kan inte vara helt fel och just detta upptäckte Sigrid, 85 år och boende nere i Skåne, när hennes syster dog vid 93 års ålder. Systrarna brukade dricka sitt eftermiddagskaffe tillsammans och prata om vardagen, som skymtade bakom bokskogen.
–?Nu är jag storasyster, suckade Sigrid och snöt sig. Och jag vänjer mig aldrig. Har man varit lillasyster i hela sitt liv och aldrig hittat på några tokigheter, så är det kört.
Det var alltid storasystern som kom med de tokiga och självsvåldiga idéerna. Nu skulle Sigrid själv få stå för allt och hon visste inte i vilken ände hon skulle börja.
Det var då hon kom på det där med stjälavandring i Stadsparken om kvällarna. Hon hade turen att bo i en stad, där man var noga med fina planteringar i parken. Det doftade om kvällarna och redan tidigt om vårarna kunde hon följa hur de spröda knopparna tog fart. När blommorna äntligen började sticka upp, smålog hon och nöp några fina exemplar och stoppade i kappfickan. Hon småskrattade för sig själv och kände sig som en tonåring igen. I sitt stilla sinne undrade hon förstås, vad storasystern i himlen kunde tänka. Men lite otyg rensade bara i den där påsen av rättskaffenhet, som hon hade fått med sig ut i livet. Inga stora sattyg, bara lite okynnesstreck och i Sigrids fall handlade det om att stjäla några blommor i parken.
Att försöka förgylla den tid man har, är minsann ett krav. Själv har jag investerat i nya Gortexkängor, som minsann kan ta mig ut i de mest vilda marker. Med rätt behandling står de emot det mesta. Och gör i?dag, det du tänkt göra i morgon. Men inte beger jag mig ner i Hoglands park och stjäl påskliljor, trots att det börjar knoppas.