- Nära & Kära
- Spalten med Yngve
- 2011-05-04 08:00
Skriv ut
Rekryter och beväringar
Såg en bild härom dagen som visade en av Sveriges första yrkessoldater ta emot pris som bästa rekryt. Han är 20 år och ser mycket ung ut, som man oftast gör när man är 20. Jag menar, 20 är ingen ålder.
Inte ens 30 är väl någon egentlig ålder, eller? Men i den grupp rekryter som nu utbildats i Kungliga Flottans stad finns det även äldre oldboys; boys och boys, det kan väl lika väl vara girls. Så, så, klaga inte. Jag vet att det inte finns något längre som heter Kungliga Flottan, men jag tycker att det låter så pampigt.
Kan man inte någon gång få vara lite överdådig. Alltnog, åldern på de rekryter som nu fått tre månaders utbildning och står inför ytterligare sex månader har pendlat mellan 19 och 43 år.
Det är aktningsvärt, 43 år alltså. Efter åtta eller tolv år är tiden som yrkessoldat över. Då är dagens 43-åring 55 år, och det är väl nättopp läge för Hemvärnet, förr i tiden gemenligen kallat Prostatagerillan. Who cares, men jag är fortfarande en stor försvarsvän.
Ehuru, alldenstund, änskönt! Men ”rekryt” låter faktiskt lite gammaldags. Jag trodde att man hittat på något häftigare nu när vi har ett yrkesförsvar; inom näringslivet har man ju mängder av funktioner och ännu fler krystade namn på befattningshavarna. Tänk bara på att städerska har hottats upp till hygientekniker. Men en rekryt är en rekryt är en rekryt.
En synonym till rekryt är basse, en annan beväring. I varje fall det senare används i dag överhuvud inte, utom i folklustspel. Ordet har klara kopplingar till grötrock, fotlappar, 91:an Karlsson, munspel, Mona med dom stora brösten, dansbana och en liter gömd under enbusken.
Nåväl, helst vill jag ha värnplikten tillbaka, innerst inne. Den var ju så skojig, det vill säga efteråt. Innan och under var värnplikten ingen höjdare, mer en pina. Karlskrona kallades fordomdags och ända in på 70-talet för Pinan. I dag hör man aldrig Pinan som namn på residensstaden, men kamelen benämns dock fortfarande Öknens skepp.
Mittåt! Blotta kallelsen till mönstring framkallade dämpat humör. Det är så länge sedan att jag inte minns var den ägde rum, men troligen var det i Ljungby, i Ljungby rullföringsområde som det hette ännu längre bort i tiden. Men jag minns att jag vid den medicinska bedömningen uppmärksammades för kraftig benstomme. Redan på detta tidiga stadium var jag inne i det militära tänkesättet genom att blixtsnabbt fråga mig vilka förmåner en kraftig benstomme skulle kunna tänkas ge. Inte ett jota, skulle det visa sig. Jag ville till flyget, men det blev infanteriet. Det var inte förhandlingsbart.
Håkan Juholt, framtidsmannen, har på sin marsch bakåt i tiden, om jag inte är fel ute, uttalat sig för ett återinförande av värnplikten. Vi måste satsa på det gamla, det är det som är det nya. Men visst vore det härligt med gammal hederlig värnplikt, och stora regementen i tegel, vrånga fänrikar och småberusade fanjunkare. Jag tror nog att Juholt kommer att fresta med det, gå till val på allmän värnplikt. Hålla ihop landet, typ.
Vänligen notera:
I morgon, torsdag, serverar äldreomsorgen i Karlskrona kålpudding med sås, potatis och lingon. Missa inte det!
?För 10 år sedan, 2001, dog den världsberömde filmskaparen Arne Sucksdorff, 84 år gammal. Sucksdorff gjorde sig känd som natur- och dokumentärfilmare. 1948 fick han som förste svensk en Oscar för dokumentärfilmen Människor i stad. En djungelsaga, inspelad i Indien, visade hans intresse för den tropiska naturen. 1961 gjorde han spelfilmen Pojken i trädet med Björn Gustafson och Tomas Bolme. På 60-talet flyttade Arne Sucksdorff till Brasilien, där han gjorde Mitt hem är Copacabana, som först förbjöds av den brasilianska censuren.


