Brown är ännu inte uträknad

Det drar ihop sig till val i Storbritannien. Valdagen är ännu inte bestämd, men allt pekar på den 6 maj. Bara för några månader var alla övertygade om att det också skulle bli slutdatum för Labours 13-åriga styre i Storbritannien. Plötsligt verkar det inte alls så säkert längre.
De konservativa leder fortfarande i opinionsmätningarna, men inte tillräckligt för att få en egen majoritet. Den senaste mätningen ger de konservativa 38 procent mot Labours 31 procent, men med liberaldemokraternas 19 procent får Storbritannien ett ”hängparlament”.
Den envise och litet vresige skotten Gordon Brown har åkt på många smällar i livet. Han fick i tio års tid stå tillbaka för den fåfänge och maktsugne Tony Blair, vars skugga fortfarande vilar tung över labour, men byggde under den tiden upp ett förtroende som en jordnära och skicklig finansminister.
Som sådan styrde han det mesta av inrikespolitiken, medan Blair for runt och startade krig.
Erfarenheterna som finansminister har kommit väl till pass sedan han flyttade in i 10 Downing Street sommaren 2007, en period som helt dominerats av den ekonomiska krisen. Den har Brown klarat bättre än de flesta av de europeiska ledarna, och han får ”credit” för att det nu håller på att vända.
Allt fler tror att regeringens åtgärder för att tackla krisen börjar ge resultat, låt vara att det är ännu fler britter som inbillar sig att de konservativa kan sköta ekonomin bättre.
Browns största tillgång är kanske att han skiljer sig fördelaktigt från både Blair och flashige utmanaren David Cameron. Denne sågs en gång som de konservativas svar på Tony Blair, men idag är det ingen tillgång för honom. Folk har lättare att identifiera sig med ”grumpy old Gordon”, som man vet var man har, än med Cameron och hans Eton-utbildade överklassgäng.
Att Cameron inte har kunnat bestämma sig för vilka som ska få skatterna sänkta först har inte ökat förtroendet för honom.
Skattesänkningar är inte aktuella. Krispolitiken har som i USA kostat enorma summor och skapat gigantiska underskott som britterna måste börja arbeta av.
Mot den bakgrunden är det förstås inte vidare lyckligt om landet får en regering utan egen majoritet i parlamentet. Men blir det så, vore den asketiske och tjurskallige Gordon Brown onekligen att föredra framför den spendersamme och flaxige David Cameron.