Ett steg i rätt riktning

På årets Folk- och Försvarskongress i Sälen ställdes på måndagen de två blocken mot varandra. Först talade statsminister Fredrik Reinfeldt. Detta följdes av Mona Sahlins tal där hon redogjorde för den rödgröna överenskommelsen om försvaret och säkerhetspolitiken, vilket följdes av ett panelsamtal med flera partirepresentanter närvarande.

Reinfeldts tal vittnade om ett starkt engagemang i den omställning av försvaret som pågår nu. Försvarsminister Tolgfors framträdande under söndagen hade en mer träbocksartad framtoning. Omställningen från ett invasionsförsvar av Sverige till ett insatsförsvar, huvudsakligen i utlandet, innebär att värnplikten kommer att ersättas av frivillighet och kontrakterade soldater. Ekonomistyrningen har skärpts – inga fler svarta hål ska uppstå i försvarets budget. Försvarets budget ska inte heller användas för att finansiera svensk försvarsindustri. Förändringarna har inte så mycket med klassisk vänster- och högerpolitik att göra. Reformeringen bottnar istället i ett förändrat säkerhetspolitiskt läge och en förändrad krigföring. Korttidsutbildade massarméer, med en minimal respekt för människoliv, har man inte någon nytta av i de militära aktioner som demokratiska länder deltar i.

De besked som Mona Sahlin gav var intressanta med tanke på utveckling av försvaret. I flera viktiga avseenden bejakade de rödgröna omställningen. Det fanns en kritik mot takten i förändringen och att regeringen är på väg att ta bort värnplikten utan att ha klara besked om vad som kommer istället. Beslutet skulle emellertid inte rivas upp. Personalförsörjningen till försvaret skulle istället utredas. Det är dock orealistiskt att tro att eventuella problem med denna skulle hanteras genom ett återinförande av en pliktlagstiftning. Att ungdomar inte vill genomgå en försvarsutbildning för att sedan gå vidare till att bli kontrakterade soldater eller sjömän hanterar man det knappast genom att göra det obligatoriskt. Det gör man genom att se till att utbildningen är tillräckligt attraktiv och att miljön i försvaret är tillräckligt bra för att locka till sig rätt ungdomar.

Ännu viktigare för den rödgröna trovärdigheten var beskeden om vapenexporten, försvarsindustrin och Sveriges deltagande i fredsbevarande styrkor, framför allt i Afghanistan. Det var vidare glädjande att överenskommelsen också gett upphov till betydligt tuffare uttalanden om Israel-Palestinakonflikten. Under Göran Persson var tongångarna om denna konflikt mer överslätande.

De rödgröna vinner inte valet på överenskommelsen. Det gör ingen på försvars- och säkerhetspolitiken. Men ett stort hinder mot ett fortsatt samarbete har faktiskt passerats.