Dagens snöblandat

Först en nyhet från näringslivets underbara värld: Läkemedelsföretaget Astrazeneca planerar att anställa ytterligare en vd, det vill säga en värkstillande direktör.
Det får vara bra med det, plåga vänligen inte din omgivning med fler liknande, till exempel att Handarbetsförbundet också ska anställa en vd, en virkställande direktör, eller Sveaskog en virkfällande direktör.
Bort det.
Jag trodde i min outsägliga enfald att jag bodde i Sydsverige och inte i renbetesland. Fast några renar har jag ännu inte sett till på stadens snötyngda gator. Men i utlandet tror man att det lufsar isbjörnar sida vid sida med nakna blondiner på gatorna, har jag läst. Rätt läckert, får man säga. Något för Blekingeturismen, som aldrig riktigt vill sig. Annat är det i Skåne, i Bromölla, där man har invigt ett klockspel på torget, som man tror ska bli en turistattraktion. Någon som tvivlar?
Nåväl, på tal om isbjörnar och blondiner så har jag också en del fördomar om andra länder, men de ska jag inte återge vid risk att BLT:s ansvarige utgivare kan tvingas skaka galler.
Man blir så trött på snön så det är bara inte sant. Jag känner nättopp för att likt Törnrosa sticka mig på en slända och få sova, om inte i hundra år så i alla fall i lika många dagar. Slå upp sina ljusblå igen i början av maj. Ackurat lagom.
Det finns ju inget hopp så långt meteorologerna kan se, inte ens min favorit i skrået, Madeleine Westin, har något att komma med om framtiden. Och vart har den där tysken tagit vägen som kvällstidningarna brukar städsla när de i mars vill veta hur midsommarvädret ska bli. Är han död eller kompledig?
Häromdagen hade jag bestämt mig för en rejäl promenad före lunch, men vädret gjorde att jag nöjde mig med att dra in den nytömda soptunnan från gatan till sin undanskymda plats bakom kökstrappan. Motion som motion. Nåja, jag drog ut den kvällen innan och då var den full, och i all den tunga snön. Kan sopentreprenören möjligen tillhandahålla soptunnor på medar, vi är många som vill veta.
Sophanteringen i sjö- och före detta stapelstaden genomgick vid årsskiftet en veritabel revolution i det att de som tidigare fått tunnan tömd udda veckor nu skulle få det jämna veckor. Vad sägs om det, listigt va? En reform i meningsfullhet nära nog i klass med privatiseringen av apoteken, och med den stora fördelen att sophämtningen inte blir dyrare, inte av själva förändringen.
Det sägs att en förpackning Alvedon ökade 30 procent i pris redan inför att riskkapitalbolagen skulle ta över abbeteken. Själv går jag på Pronaxen sedan jag i somras störtdök på garageuppfarten med höger axel före, och alltfort nekar jag sjukvården att spruta mig full med kortison. När jag vaknar av smärtor mitt i natten går jag upp och sätter mig att läsa eller se film. För en tid sedan såg jag en med Sickan Carlsson och Hasse Ekman, som tilltalade varandra bokförläggaren respektive fru Löfgren. Hennes man, spelad av Sture Lagerwall, var en otrogen musiker, men det gjorde inget för fru Löfgren var egentligen förälskad, för att uttrycka sig vårdat, i bokförläggaren. Hon skrev i hemlighet ett bokmanus, Ärbarhetens vällust, som erbjöds förlaget. Småningom redde allt upp sig och de båda fick varann.
Nu vet ni hur det är att vara sjuk i en axel.
God helg.