Vi och andra grisätare

I den här röran är det inte lätt vara konsument. Och lägger vi till etik blir det ännu rörigare. Det finns dessutom fler experter, Marit Paulsen är en av dom: väldigt få djur äter artegna proteiner och grisen gör det inte, så nej, hon tycker inte att vi ska kannibalutfodra våra djur. Sen kan hon ju ändra sig, det vet vi, men hon var ändå EU:s rapportör när vi, som en följd av alla galna kor, fick ett förbud mot kadavermat. Så hon borde ju också veta, kan vi tycka.
Det är återigen radions P1som hittat sånt som pågår utan debatt och utan att konsumenter har en aning. Denna gång om svenska Scan som är delägare i danska Daka som, för att citera ur nyhetstexten; smälter ner illaluktande sörja av grissvålar, tarmar och köttslamsor som slakterierna inte lyckats sälja som livsmedel och gör grisfett och grisblodsprodukter som sen säljs över hela Europa. Men vad gör det, säger dom som själva äter blodpudding, grisar är dessutom allätare. Andra tar upp det etiskt ohållbara och en sjuk djurindustri och kräver information på köttpaketet, för att kunna välja bort.
Men etik finns inte med i lagstiftningen, kadaverförbudet kom av smittskyddskäl, förklarar Jordbruksverket. För att hejda fler galna-ko-sjukor och för att industrin inte kan kontrollera om råvaran är idisslare eller gris. Sen finns det etiska dimensioner, men det är nått annat. Säger också Jordbruksverket.Billigare foder ger billigare kött och köttindustrin lobbar inte sämre än pappersindustrin. Så konsumentnytta blir ungefär lika viktigt som att djur ska ha det bra. Och om alibit för att ge grisar andra domesticerade grisar blir att dom är allätare, förstår vi ju mycket bättre varför svenska köttbranschens egen ordförande lät sina grisar äta döda grisar.
Det är ju så enkelt. Och etik är ju bara en dimension. Som moral, ett litet dilemma. Och på Scan säger man att man borde titta över. Så gör man alltid. I tredje person okänd singular. Hur enkelt som helst, det också.