Isakssons sista bok kräver koncentration av sin läsare

Sverige befann sig i ett katastrofalt läge. Ryssarna hade tagit Finland och gått in i norra Sverige, Pommern var också förlorat och därtill hade Danmark förklarat krig; sanningen var att Sverige 1809 riskerade att styckas mellan Ryssland och Danmark.
”Krig från två håll! Och intet förtroende till Gustav IV Adolf”, skrev officershustrun Malla Silfverstolpe i sin dagbok.
Om det skickelsedigra året 1809 handlar den bok som kom att bli Anders Isakssons sista, Kärlek och krig – Revolutionen 1809. De tre åren 1808–1810 var några av de mest dramatiska i Sveriges långa historia; krig och hot om krig, territoriella förluster och inrikespolitiska konvulsioner.
De försök till demokrati som kunnat anas under Gustav III omfattades inte av hans son, Gustav IV Adolf, som återinförde det kungliga enväldet.
1809 rådde upprorsstämning bland officerarna och till det hade inte minst bidragit att kungen degraderat gardesregementena. I hemlighet samlades kotterier av höga militärer för att kannstöpa om vad som borde göras för att rädda landet, våld uteslöts inte.
Överstelöjtnant Adlersparre, bokens huvudperson, var en produkt av 1700-talets upplysningsfilosofi; litteratör, radikal och oppositionell, en man som klippt och skuren för att leda en revolution.
Det blev också han som startade den process som ledde till kungens gripande och till 1809 års författning, för att på sensommaren 1810, när krigshoten avvärjts förhandlingsvägen, sluta med att den franske marskalken Jean Baptiste Bernadotte utsågs till tronföljare.
I mars 1809 var officerskåren enig om att gå till aktion och med den flera tusen man starka Västra Armén tågade Adlersparre mot Stockholm. Soldaternas entusiasm var inte att anmärka på, men så hade de också lockats med dubbel lön och riklig tillgång på tobak och brännvin.
Adlersparre var inkarnationen av framgång, men hans engagemang kom efter hand allt mer att styras av privata intressen, och under marschen till Stockholm lämnade han sina politiska uppdrag för en kvinnas skull.
Louise Linroth var dotter till godsägare Carl Axel Linroth och det var när den snart 50-årige Adlersparre gästade dennes gods Gustafsvik som överstelöjtnanten blev helt fängslad av unga fröken.
När Adlersparres visit var över och hans vagn rullade genom allén lär Linroth ha sagt till sin fru: ”Om Adlersparre friar är det ingen risk att säga ja, han kommer att vara hängd inom fjorton dagar.”
Revolutionsambitionerna mattades emellertid betydligt när det kom order från hertig Karl, sedermera Karl XIII, och general Karl Johan Adlercreutz om villkoren för den fortsatta marschen, och Adlersparre valde att lyda.
När Västra Armén marscherade in i Stockholm hade kungen redan avsatts, men det blev ändå ett triumftåg för Adlersparre, som senare kom att behängas med allt vad landet kunde mönstra av offentliga utmärkelser, bland annat Serafimerorden.
Adlersparre blev senare landshövding men sina sista år valde han att leva godsägarliv på Gustafsvik tillsammans med sin Louise.
De fick fyra barn och var uppenbarligen lyckliga. Mot slutet föll Adlersparre in i bitterhet, och innan han utfattig och med stora skulder lämnade det jordiska, mitt under ett våldsamt åskväder den 23 september 1835, skrev han som slutord: ”Farväl du gråtlika verld. Jag lämnar dig utan saknad.”
Adlersparre hade under sin livstid beskrivits som initiativrik och kraftfull, men utan riktig förmåga att fullfölja sina planer. ”Så var det, allting i hans händer föll på ett egendomligt sätt sönder både under och efter hans levnad”, skriver Anders Isaksson som med sin bok tagit ett helhetsgrepp på det dramatiska året 1809.
Boken, som till största delen bygger på samtida material som handlingar, brev och dagböcker, är mycket detaljrik och stundom spännande, men de komplicerade turerna kräver koncentration av läsaren, inte minst under de första kapitlen då det vimlar av namn som Adlercreutz, Adlersparre och Anckarsvärd med flera. Den som är specialintresserad av detta dramatiska år i svensk historia har dock mycket att hämta.