Kärlekssoldater på Stoltz
smälte publikens hjärtan

KONSERT

Och visst gör den det. För de är inga hårdhudande människor som kommit till Stoltz för att se Weeping Willows första konsert i Blekinge på tre år.
Det är främst folk som gillar att kramas. Det märks. De står tryggt kvar på sina platser när fanbärarna av överdådiga ballader står på scen på lördagskvällen.
Sångaren Magnus Carlson, vars röst tycks växa, få ett större omfång år efter år, förklarar tidigt att förr fick ingen i bandet skratta på scen. Någon i publiken skriker: "För då fick ni böta 100 spänn!" och Världens bästa Karlsson som han kallas från och till, ler försiktigt men ändå.
Sedan vaggar bandet i gång sina första serenader. Lugnt och försiktigt. So itÕs over, If You know what love is och The burden inleder i stillsamt tempo. Shiver in the morning light får konserten att lyfta en aning, tempot höjs sakta men säkert och bandet väver in Beatles All you need is love snyggt i en av låtarna och får allsång på köpet.
Visst är det lite självironiskt. För Weeping Willows har distans och vet att deras eviga kärleksbudskap nästan blivit en klyscha.
Därför säger Magnus Carlson också:
- Vet ni vad, nu kommer äntligen en sång om krig.
Och så tystnar han en aning, blottar återigen ett försiktigt leende.
- Äh, jag skojar bara. Nu kör vi en låt om kärlek.
Myspyset fortsätter. Bandet blir som ett kompisgäng som spelar på förfesten. Gör inget större väset av sig, kör sina ballader och går sedan hem och lägger sig.
Lite rock blir det dock.
Somewhere och Touch me har en laddning som får folk att dansa, en ovanlig syn på Weeping Willows spelningar.
Efter en timma går bandet av scen. Alla vet att det saknas någonting. De allra mest storslagna balladerna.
De kommer. Först mäktiga Blue & Alone och avslutningsvis och paradnumret Broken Promised Land och där och då börjar kristallkronorna att gunga i den gamla biosalongen. Nästan i alla fall. Allsång ännu en gång. Ingen vill att konserten ska ta slut. Scenljuset släcks, så icke kärleken, nej, aldrig någonsin.