Melodifestivalens huskör har ett mycket tufft program

Den lilla trappan går spikrakt upp bakom scenen. Det är tjugo minuter innan skarpt läge och de sex scenjobbarna tar en välförtjänt paus på golvet.
De utöver något slags yoga medan huskören samlas i sitt hörn bredvid, på sin höjd åtta kvadratmeter litet och knökafullt med kläder.
Här hänger khakiskjortor, guldtrikåer, snörliv, skjortor. Och minsann är det inte två lårkorta Perrellitrasor med snörning därbak, som ser ut att ett behöva skohorn för att komma i.
Men här finns minsann inga sådana fuskhjälpmedel.
Det är inga kardborreband under västarna, utan rediga små pillknappar i de vita skjortorna. Slipsar och strumpebyxor är på riktigt. Och kängorna har bastanta snörningar.
Hur rätt man eller kvinna kommer i dessa kreationer på några ynka sekunder, är för den oinvigde ett underverk.
- Rekordet var Andra chansen förra året. Då klarade jag ett helombyte och att fixa håret på 1.10, säger Anna Nilsson.
Det är trångt och det är svettigt där vi står bakom huskörens draperi.
Här får man får inte vara buskablyg.
Och det gäller att hålla tungan rätt i mun så att varje nummer hamnar på sin rätta plats.
Svårast i kväll tror huskören att Pame blir.
- Det är mycket dans och man får kämpa med de höga tonerna, säger Lars Hägglund och konstaterar att roligast hittills var BWO.
- Det säger han bara för att han fick ha trikåer, skojar Anna och visar att även om det är trångt bakom skynket är det högt i tak hos huskören.
De här sex killarna och tjejerna är superproffs och ovärderliga för melodifestivalen.
De både dansar och körar. Och medan artisterna har max tre minuter på scenen, finns det de som har den fem-, sex-, ja rentav sjudubbla tiden.
Körens chef, Michael Blomquist till exempel.
Nu klär han sig omsorgsfullt i uniform. Andra ombytet, khakistassen, hänger redan framme.
Och det är också hemligheten: Att lägga fram kläderna innan. Och ta hjälp av någon kollega som råkar ha en sekund över.
- Gör bara inte misstaget att ta inte skorna först, då är du körd, skrattar Lars Hägglund, som fått på sig en Hawaiinspirerad skjorta till första numret.
- Jag skulle aldrig valt de här kläderna privat, men den glitterblå basen är väl läcker, säger han. Till synes helt oberörd inför det faktum att minutrar flugit iväg medan uppspelta scenarbetare skojat om att de ska uppträda med bar överkropp så att det åtminstone blir en nakenchock.
Stämningen höjs. Luuk tågar in till marinens musikkår och Karlskrona-publiken går igång.
- Det är en härlig publik därute, säger Michel när han skuttar förbi, halvägs ur uniformen.
Men den här gången är det inte så bråttom. Han ska "bara" köra bakom scenen och hinner byta om medan han sjunger.
- Det börjar kännas att man varit igång ett tag.
För det är sex långa veckor för huskören, som till slut blir som en familj. Inte bara med sig själva, utan också med artisterna.
- Man får ett väldigt speciellt förhållande till alla låtar. Till slut vill man att alla ska vinna, säger Anna Nilsson.
- Fast helst de man själv medverkar i, säger Michael, som kommer störtande från ingenstans, nu iklädd trånga svarta jeans.
Och så rusar den dryga timmen vidare. Ur de svarta jeansen i svarta skinbrallor.....men här hamnar visst kläderna i en liten hög på golvet ......ut i ett huj och tilbaka igen...får hjälp med slipsen och en vänlig själ stryker en servett över en febervarm panna.
- Anna du är en ängel, säger Michael ,som liksom övriga kören bakom draperiet blivit lite uppspelt av Fronda.
Och medan Luuk sedan får tipset av Charlotte Perrelli att hålla koll så att brösten inte växer i direktsändning, pustar huskören ut.
Det är ju hela 20 sekunder kvar till sista numret och de är så gott som färdigpåklädda...

Kerstin Porshed

kerstin.porshed@blt.se