Tidsresa med Kimselius

Kim M Kimselius
-Den gömda Inkastaden
-Roslagstext, Eringsboda, 2003
Det är bland Andernas dimhöljda bergstoppar och de framstående Inkaindianerna som ungdomarna Theo och Ramona hamnar i Kim M Kimselius nya ungdomsbok Den gömda Inkastaden. Den här gången är de på turistresa i Peru, på väg till ruinstaden Machu Picchu, när de plötsligt förflyttas nästan 500 år tillbaka i tiden. Där möter de en grupp indianer på väg till den mäktiga staden i bergen, en av Inkarikets sista utposter i kriget mot de spanska erövrarna.
Den gömda Inkastaden är Kim M Kimselius fjärde historiska ungdomsroman. I den första boken Tillbaka till Pompeji förflyttades flickan Ramona till den romerska staden Pompeji strax före Vesuvius utbrott.
Med sig tillbaka till sin egen tid hade hon pojken Theo, nu hennes närmaste vän och medresenär på tidsresorna. Sedan dess har de två ungdomarna hunnit besöka både häxförföljelsernas Sverige och farao Tutankhamons Egypten. Och nu är det alltså till 1530-talet och Inkarikets sista dagar som tidsresan går.
Med stor entusiasm beskriver Kim M Kimselius Inkaindianernas seder och bruk. Som vanligt märks det att hon har bedrivit en grundlig research, och ordlistan i slutet av boken är en riktig guldgruva för alla vetgiriga.
Men till skillnad från de tidigare böckerna i serien lyckas Den gömda Inkastaden aldrig bli riktigt spännande. Grundintrigen, att Ramona ska rädda Machu Picchus befolkning från spanjorernas härjningar, räcker inte riktigt till för den nästan 250 sidor långa berättelsen.
Stora delar av boken går åt till att skildra de två huvudpersonernas vandringar mellan olika platser. Dessutom befinner sig berättelsens skurkar, spanjorerna, hela tiden långt borta från handlingen.
Visserligen som ett överskuggande hot, men aldrig som någon verklig fara. Det skapar problem för Kim M Kimselius, som gärna använder sig av tekniken att avsluta varje kapitel med en spännande vändning, en cliffhanger.
I brist på verkliga fiender låter hon gång på gång de vänligt inställda indianerna tvivla på sina besökares ärlighet, tills det till slut känns mer tröttsamt än spännande.
Och det är synd. Kim M Kimselius vet tillräckligt mycket om Inkariket för att kunna beskriva både roliga och ruskiga händelser på ett levande sätt, något hon inte minst bevisar i skildringen av Inkaindianernas människooffer. Det är i dramatiska händelser som denna som berättelsen får liv.
Därmed inte sagt att alla de läsare som lärt känna Theo och Ramona i Kim M Kimselius tidigare böcker inte kommer att sluka även Den gömda Inkastaden.
Kim M Kimselius har förmågan att väcka läsarens fantasi när hon beskriver sina miljöer och hon är skicklig på att väva ihop de magiska inslagen i berättelsen med fakta om Inkaindianernas vardag.
Dessutom lockar skildringen av vänskapen mellan Theo och Ramona till vidare läsning, även om jag gissar att många av hennes läsare önskar att deras spirande kärlekshistoria snart ska ta steget från antydningar till klartext.
Lina Söderström