Att föda ett barn

Det är i de allra flesta fall den största glädje en kvinna och hennes partner kan få uppleva. Jag tänker här inte alls diskutera vare sig insemination eller surrogatmödrar, min reaktion är en helt annan: en kvinna som fött ett barn och blivit fråntagen det.

Det i sin tur är nog något av den största sorg som kan drabba en kvinna och hennes partner. Att förlora ett barn är en svår tragedi, och frågan är om inte vetskapen att barnet lever men att jag inte får träffa det måste vara något av ett helvete på jorden.

Monica Lundin och Krister Berntsson får inte träffa sin son Simon. Socialförvaltningen i Karlshamn beslutade att Simon skulle omhändertas. I tisdags kom nästa slag. Förvaltningsdomstolen i Växjö slog fast att Simon fortsatt ska vara omhändertagen. Nu får föräldrar inte längre ringa till BB för att höra hur pojken mår. Simon skulle omedelbart förflyttas till ett familjehem.

Krister och Monica är naturligtvis bedrövade. Krister är bitter över att han knappt omnämndes som pappa till Simon när det första beslutet att omhänderta pojken togs. På socialen i Karlshamn säger ansvariga att det är självklart att man tittar på helheten när det är två vårdnadshavare. Barnets hela situation ska utredas.

Nu hoppas den lilla numera splittrade familjen ändå att de ska kunna bli föremål för en vårdnadsutredning och kunna få stöd och hjälp att ta hand om sin son framöver.

Visst, Krister och Monica har varit öppna med att de inte levt särskilt hälsosamt. Monica erkände att hon haft en trasslig bakgrund med flerårigt missbruk och fängelsevistelse. Men hon har haft en vilja att ta sig ur beroendet och har gått på behandling för att kunna bli helt drogfri. Krister har också lyckats ta sig ur ett missbruk, fixa jobb och bostad sedan en längre tid tillbaka.

Det är vad vi vet, och mer lär vi inte få veta. Ansvariga på socialen kan som vanligt inte ”kommentera det enskilda fallet” och ska så inte göra heller, men och det är ett stort men, kan vi vara säkra på att detta är rätt beslut?

Om två människor har bestämt sig för att lämna ett trassligt liv bakom sig och försöka leva klokt och sunt med sin nye lille familjemedlem, så förstår man den oerhörda besvikelse de känner i dag.

Att två socialtjänstemän kommer in på deras rum på BB precis innan hon ska börja amma den lille och helt kallt meddelar att hon inte får amma honom, eftersom han ska tas om hand av myndigheterna måste vara något av det mest grymma man kan tänka sig.

Visst ska man se till barnets bästa, men hur vet man att det inte är barnets bästa att få vara hos sina föräldrar? Att få ett barn kan vara ett mycket strakt motiv för människor att leva ett liv fritt från droger, ett normalt familjeliv. Nu när man tagit barnet ifrån dem, så finns kanske det motivet inte där lika starkt.

Den här situationen kan inte ha varit okänd för myndigheterna, varför detta grymma sätt att meddela beslutet? Varför inte i stället ge dem stöd och hjälp att leva ett normalt liv? Om de missköter sitt barn lär nog myndigheterna få veta det med sin örnkoll på läget. Föräldrarna vet nog att de har myndigheternas ögon på sig.

Vi kan inte veta allt, men vi kan inte heller låta bli att reagera. Hellre fria än fälla brukar det ju heta.

’