Att höra men inte lyssna

Statsminister Fredrik Reinfeldt (M) har lyft frågan om hur länge vi ska jobba i framtiden. Han talade om att vi kanske kan komma att jobba till 75 års ålder, inte minst eftersom vi blir allt friskare och lever allt längre upp i åldrarna. Av de barn som föds idag förväntas åtminstone hälften bli över 100 år. Är det då rimligt att pensionsåldern ligger vid 65?

Oj, vilket liv det blev. Genast paraderade kritikerna fram och talade om utslitna kvinnor i hemtjänsten som inte orkar jobba ens till 65 och fabriksarbetare med tunga jobb som inte heller orkar hålla på till 65. Men det var ju inte dessa människor han talade om. Dels menade han att man kanske kan byta karriär mitt i livet och gå över till ett jobb som inte är lika tungt. Dels är det ju en fråga om vad samhället behöver.

Det handlar ju också om vad den enskilda människan vill. Det finns alldeles säkert de som känner sig pigga och vitala när pensionsåldern närmar sig och inget hellre vill än att fortsätta arbeta. Men de stoppas av det "lagstadgade" åldersstrecket.

Nu har kritikerna gått till storms mot dessa resonemang och menar att det väl är bättre att ungdomarna får jobb. Självklart, men det ena utesluter inte det andra. Den bistra sanningen är ju att för att kunna behålla den välfärd vi har i dag med ökande antal äldre, så måste både unga och äldre arbeta mer. Det är skatteintäkterna från varje arbetad timme som betalar vår välfärd. Pengarna kommer ju inte från himlen.

Om unga människor inte kommer in på arbetsmarknaden förrän i 30-årsåldern och går i pension vid 65 har de bara jobbat 35 år, och rimligt att döma återstår nästan 35 år av livet för de flesta. Då fungerar det ju inte att låta bli att arbeta och bidra till samhällets välfärd.

Att ungdomar idag har svårt att få jobb beror ju ofta på att de inte lyckats ta sig igenom skolan med godkända betyg. Den som inte kan visa upp färdigheter främst i svenska, matte och engelska har väldigt svårt att få jobb, eftersom allt fler av till exempel industrijobben har ersatts av robotar, som bidrar till att höja produktiviteten. Andelen så kallade okvalificerade jobb krymper och lämnar dessa ungdomar utanför arbetsmarknaden.

Ett sätt att råda bot på problemet med ”betygslösa” ungdomar är ju att förbättra skolan och se till att varje elev får den hjälp han eller hon behöver för att uppnå godkända betyg. Jag tvekar inte att påstå att det är Göran Perssons skola som ställt till dessa bekymmer genom att insistera på att alla lever ska ha högskolebehörighet. Kanske inte så konstigt att många unga hoppar av gymnasiet då. och hamnar utanför arbetsmarknaden,

Samtidigt har vi en tillåtande attityd i att unga människor ger sig i väg på långa resor efter avslutad skolgång.

Då skjuts ju arbetsmarknadsinträdet upp ytterligare. Visst, om man ger sig iväg för att jobba i andra länder så ger det ju arbetslivserfarenhet som kan vara en merit när man kommer hem, men rena nöjesresor pryder inget CV.

Men Fredrik Reinfeldt har ju inte lyft den här frågan för att vara elak utan för att sätta fingret på ett framtida samhällsproblem. Allt fler äldre som lever längre ställer högre krav på välfärd och omsorg. Det är ett faktum både i Sverige och i andra länder.

Det vore kanske klokt att lyssna på vad han egentligen sa.