Även 80-talet var kollektivt

Ja, eller vad man nu ska kalla det, för det var så mycket mer än pop i den tidningen. Okej sammanfattade hela vår ungdomsvärld: filmer, tv-serier, musik av alla genrer. Var fjortonde dag kom den, helt fullpackad och i exploderande neonfärger, högtuperade frisyrer, vilda kreationer och bara bringor - både kvinnliga och manliga. Det var en tidning som aldrig skulle ha accepterats idag, aldrig.

I förra veckan sände SVT en dokumentär om Okej:s storhetstid på 80-talet. När jag ser den fylls jag av ett virrvarr av tankar om den tid jag växte upp i.

80-talet har fått stå för något alldeles speciellt. Individualismens tidevarv, satsa på dig själv, YCDBSOYA - You Can't Do Business Sitting On Your Ass. Ju mer champagne, självförverkligande och rikedom, dess bättre.

Tja. Möjligen var det så i relief till 70-talets i många fall ganska extrema politiska ideal. Man kan förstå att det gick både en och annan propp hos progg-generationen när de såg sina ungdomar växa upp till axelvaddsförklädda portföljnissar. Egenföretagare, som det hette på den tiden. Inte företagare, utan egenföretagare.

Men hur individualistiskt var egentligen 80-talet? Sverige var fortfarande var extremt präglat av socialdemokratin. Kommunala skolor utan skolval, arbetsförmedlingen, LO och Första Maj.

De som inte gick gymnasiet hamnade på Kronfågel eller Scan. De som gick gymnasiet hade ett begränsat antal val att göra. Det individualistiska var bara utanpåverk. Under ytan rådde för de allra flesta människor precis samma vardag som när årtiondet började på 7.

Själv minns jag debatten i Studio S om videovåldet och motorsågsmassakern. Det var samma kollektiva tänk och samma krav på koncensus som under det politiska 70-talet. Debatten gick ut på att förbjuda filmuthyrning i butik. SVT skulle vara fullständigt tillräckligt för svenskarna, tyckte Maj Britt Theorin (S), och ville ha ett förbud mot privat innehav av parabolantenner.

Jag minns också att vuxenvärlden gick i spinn över Okej när sångaren i WASP, Blackie Lawless, fotograferades med köttslamsor hängande ur munnen. Något jag tyckte var till lika delar larvigt och äckligt.

Men man fick inte vara för välartad på 80-talet heller - ve den som bröt mot upprorsidealet. Det fick Herreys erfara. De blev grymt hånade och förlöjligade för sin välstädade image. Hitlergossar, hörde jag någon kalla dem - vilket gjorde mig upprörd ända in i min 12-åriga själ. Toleransen var alltså inte överdrivet hög. Tio år senare exploderade pojkbanden över världen.

Däremot var det absolut ingen som ifrågasatte de bara överkroppar som exponerades i Okej. Män och kvinnor.

Jag menar, verkligen. Jag vågar inte ens tänka på hur det skulle ha tagits emot idag. Ansvarig utgivare skulle ha blivit rullad i tjära och fjädrar och exponerad på stora torget vid en skampåle.

Tiderna förändras. Kanske lever vi på vissa sätt i en mindre tolerant tid idag. Är det bra eller dåligt? Jag vet faktiskt inte.