Debatten om debatten

Veckans stora debatt om det fria ordet har varit mycket upplysande. Symbolen att plocka bort Tintinböcker från ett bibliotek var alltför stark för att kunna accepteras.

Men det finns ett annat problem i den här debatten som påkallar uppmärksamhet. Nämligen hur vi behandlar sakfrågan i dessa långt ifrån enkla diskussioner.

Djupt problematiska påståenden har rests i kölvattnet till "Tintin-gate". Nämligen, att man inte kan diskutera rasism och ha synpunkter på ett ämne som Tintin i Kongo om man själv tillhör det vita majoritetssamhället - därför att man inte kan förstå vad rasism innebär. (P1-Morgon, 27/9). Istället bör majoritetssamhället backa och istället lyssna mer på de som upplever sig förtryckta.

Lyssna är en sak. Men måste minoritetens tolkningar vara allmängiltiga?

Historiskt sett är det här en klassisk debatteknik i politiken. Vänstern har använt den sedan tidernas begynnelse. Medelklassen kan inte diskutera klass eftersom den inte vet hur arbetarklassen har det. Minoriteten har alltid tolkningsföreträde, och majoriteten kan alltid bli slagen i huvudet med att den inte begriper för att den inte är inkännande nog.

Vad blir resultatet av en sådan inställning? Ett enögt perspektiv där bara drabbade kan diskutera med varandra. Bara etniska minoriteter får diskutera Tintin i Kongo. Bara kvinnor får diskutera kvinnofrågor - något alla är överens om att det är direkt kontraproduktivt i den frågan. Enbart företagare skulle få ha synpunkter på hur det är att vara företagare och HBTQ-personer är de enda som får ha synpunkter på debatten i den gruppen.

Metoden är vidare, att den som vågar ha synpunkter på en minoritet, blir kallad "oempatisk", "homofob", "rasist", eller vad det nu vara må. Man skiljer inte längre på sak och person.

Det säger sig självt att detta är en fullständigt ohållbar inställning i ett samhälle där den öppna debatten måste vara en ledstjärna.

Därmed glider nämligen den principiellt viktiga sakfrågan raskt över och blir en fråga om person. Diskussionen kommer snart att handla om vem som har rätt att tycka och säga vad, och sakfrågan hamnar osvikligt i skymundan.

Detta är ett djupt ohederligt och antiintellektuellt sätt att föra debatt på. Dels för att man inte bemöter själva sakargumenten. Debatten blir en helt annan.

Dels för att den som upplever sig förfördelad egentligen inte debatterar med sin motdebattör, utan mest med sina egna nidbilder och föreställningar om den andre.

Oroande nog kan vi se samma tendenser och mer därtill på nätet. Man umgås allt mer enbart med människor som delar ens egna åsikter.

Det enklare att säga, att den person som inte tillhör en etnisk minoritet och vill ha kvar Tintin i Kongo på Kulturhuset, är oempatisk, kanske till och med rasist. Det är enklare att säga att den som inte är för gay-äktenskap i kyrkan är homofob.

Men detta personliga misstänkliggörande är billigt och inte värdigt ett demokratiskt diskussionsklimat.

Ge oss debatthöjden tillbaka!

Sylvia Asklöf Fortell

Inga-Lena Fischer