Det blev ett rungande nej

Deltagandet i helgens folkomröstning i Lettland blev det största på mycket länge i något val eller omröstning. Mer än 70 procent av de röstberättigade tog chansen att uttrycka sin mening. Frågan gällde huruvida ryska skulle erkännas som landets andra officiella språk efter lettiskan. Två tredjedelar av de röstande sa nej.

Till saken hör att ungefär 300 000 av Lettlands 2,1 miljoner invånare inte är lettiska medborgare och därmed saknar rösträtt. Det är främst ryssar, vitryssar och ukrainare. Ryssarna utgör drygt 26 procent av befolkningen.

I övrigt finns i Lettland alla möjliga nationaliteter representerade, bland annat människor från grannländerna Estland och Litauen, tyskar, polacker med flera.

Varför är då detta med ryska ett så stort problem?

Det har med känslor att göra, och med perioden 1944 till augusti 1991, då Lettland förklarade sig självständigt.

1940 ockuperade Sovjetunionen Lettland som en följd av överenskommelsen mellan den tyske utrikesministern Ribbentrop och Sovjets utrikesminister Molotov i augusti 1939. 1941 ockuperade tyskarna Lettland innan Sovjetunionen återtog landet 1944.

Det här kan kännas som årtalsexercis, men för letterna är detta en oerhört traumatisk period som satt sina spår i lettiska sinnen. Åren under sovjetisk ockupation har varit oerhört svåra för människorna i Baltikum och inte ens 20 år räcker för att ändra det lettiska folkets inställning till ryssarna.

De oförrätter som har drabbat letterna under ett halvt århundrade har lämnat sår som vi har svårt att förstå. Många säger att man inte kan ha statslösa medborgare inom landets gränser och att Lettland måste ändra sin politik gentemot ryssarna. Det är lätt för oss att säga.

Jag minns när jag var i Lettland 1990. Det var ett land i förvirring. De sovjetiska trupperna fanns kvar i landet och ingen visste vad som skulle hända. Det talades om en folkräkning, men många ville inte att den skulle genomföras. Letterna var rädda att de skulle vara i minoritet i sitt eget land.

Inte så konstigt med tanke på att Riga närmast är att betrakta som en rysk stad och i de sydöstra delarna av landet i provinsen Lettgallen bor nästan bara ryssar.

Farhågorna var inte ogrundade. 1990 var bara 52 procent letter. Numera har andelen ökat till en bit över 60 procent.

När muren föll fanns ungefär en miljon ryssar i Lettland, numera bara hälften. Men och det är ett stort men, ryssarna betraktas av många letter som representanter för ockupationsmakten. De kan inte glömma och de kan inte förlåta. Det måste omvärlden förstå. Det behövs mycket mer än en generation för att letterna ska kunna gå vidare.

Därför var det inget förvånande resultat av omröstningen. Det förvånande var möjligen att den ens ägde rum. Det får betraktas som en framgång för de krafter som vill se en annan ordning. Representanter för den ryska minoriteten uttryckte också saken så i sina kommentarer under söndagen.

– Nästa omröstning går bättre, sa man.

Ingen sida kommer att ge sig, tro mig. 2112 kanske vi kan se en annan verklighet.

Jo, jag förstår letterna. De har lidit alldeles fruktansvärt under ryskt förtryck. Det är svårt att vända andra kinden till.