Det blev inget bråk

Den politiska debatten verkar ha normaliserats. Äntligen skulle man vilja säga. Mina erfarenheter av politiken, särkilt när det har handlat om Sverigedemokraterna är höga tonlägen, avståndstaganden och rena bojkotter. Det har i sin tur lett till att Sverigedemokraterna har kunnat plocka poäng på martyrskapet: se så illa behandlade vi blir.

I går hölls en alldeles normal politisk debatt mellan Liberala ungdomförbundet, LUF och Sverigedemokraternas ungdomsförbund, SDU, med brytande av åsikter och saklig kritik av varandras ståndpunkter. Det var LUF:s förbundsordförande Adam Cwejman och SDU:s förbundsordförande Erik Almqvist som möttes i Ehrensvärdska gymnasiets aula i Karlskrona.

Det var precis knökfullt i aulan och jag måste säga att jag var synnerligen imponerad av att så många ungdomar kommit, debatten hölls ju sent på måndagseftermiddagen. Men visst, de båda debattörernas åsikter skiljer sig starkt åt varför många anade att det skulle bli en spännande debatt. Det fanns de som befarade att det till och med skulle bli bråk.

Det blev det inte. Det blev en så hyfsad och rent av välpolerad debatt att jag började fundera över om det är politiken som skapar polityren; ännu en generation vältaliga, men ack så välbalanserade unga politiker. Det var inte bara de båda på podiet som är värda allt beröm, också den månghövdade publiken ska ha en stor eloge. Kloka frågor som fick raka, om än ibland ganska långa svar.

Jag som genomlevt både 60- och 70-talens hetsiga politiska debatter blev förvånad över den sans och balans som vilade över debatten. Var fanns blodet, ilskan? Engagemanget kan ingen betvivla, men nog trodde jag att ungdomarna både på podiet och i publiken skulle visa mera glöd.

Arrangörerna, LUF i Blekinge hade bett mig vara moderator, vilket naturligtvis var roligt, men jag hade mina dubier. Hur skulle jag reagera på Sverigedemokraten om han började köra de välkända invandrarskeptiska argumenten? Lyckligtvis kunde jag behärska mig och inte försöka argumentera, eller avbryta när frågorna handlade om invandring och integration, även om det verkligen kliade i fingrarna och hjärnan.

Det handlade om ungdomsarbetslösheten och då lyckades Erik Almqvist komma in på utstationeringsdirektivet och Lavaldomen, där han menade att den "fria invandringen" gör att utlänningarna konkurrera med våra ungdomar om jobben! Ja, kära nån , så man kan få till det. När det verkligen handlade om invandrings- och integrationsfrågor så sa han att vi måste stoppa massinvandringen och målade "hotet från muslimerna" i mörkaste mörkt.

Problemet med SD:s muslimrädsla är ju att man ser muslimer som kollektiv, inte som individer. Dessutom slår de sina fruar och barn.

Nej, nu ska jag lugna ner mig. Till Almqvists försvar ska sägas att han skötte debatten på ett mycket bra sätt, om man - från min horisont - helst bortser från en del av åsikterna.

Av lätt förståeliga skäl sympatiserar jag mera med Adam Cwejman, som har stor trovärdighet i invandrings- och integrationsfrågorna, som kommande från en polsk familj.

Men mest glad är jag över att debatten var som vilken annan politisk debatt som helst - äntligen! Om än lite väl städad.

Inga-Lena Fischer

opinion@blt.se