Det instämmer vi i!

Med den liberale premiärminister Donald Tusk vid rodret är den polska ekonomin starkare än någonsin. Förhållandena med både Ryssland och Tyskland är goda. Hans utrikesminister Radek Sirkorski har blivit ena halvan av radarparet Carl Bildt- Radek Sikorski. De arbetar synnerligen bra i hop, speciellt när det kommer till Östersjö- och Östeuropafrågor.

Med den polska historien som bakgrund är det naturligt att Polen är engagerad i både demokrati- och säkerhetsfrågor. Det är också ett område där landet för med sig stor respekt. Det med all rätta. Resan från 1989 fram till nu är inget annat än en framgångssaga - även om vägen bitvis också har varit ganska knölig.

Polens säkerhetspolitiska tänkande går bland annat ut på att Ukraina borde gå med i Nato. Nu är väl den målsättningen mer avlägsen än någonsin, med tanke på att presidenten i Ukraina, Viktor Janukovytj, blir mer och mer Rysslandsorienterad.

En annan sådan målsättning togs upp, mycket rakt på sak, bara häromdagen. Radek Sikorski uppmanar Belarus (Vitrysslands) diktator Aleksander Lukasjenka att påbörja demokratiska reformer och avgå på ett städat vis.

Sikorskis råd till Lukasjenka är, att lära av Polens exempel, snarare än av Egyptens eller Libyens. Polens sista diktator, Jaruzelski, avgick under relativt ordnade former, även om eran i sig var turbulent.

Nu finns det väl inte en människa som tror på att diktatorn i Belarus lyssnar på sådana råd. Här har vi en man som är Europas Mugabe och Mubarak. Ledare som dessa lär sig inte och går på samma nitar som så många andra har gjort före dem.

Så det är inte det saken gäller - utan att Polen faktiskt höjer rösten och uppmanar honom att gå.

Att länderna inom EU har svårt att komma överens om en utrikespolitik är inte en nyhet. Det gäller även, och inte minst, i förhållande till grannarna österut. Främst i förhållande till Ryssland: Ryssland och EU har många gemensamma ekonomiska intressen, så på vilken nivå ska kritiken mot kränkta mänskliga rättigheter läggas?

När det kommer till Belarus handlar det mer om svårigheten att hitta lämpliga sanktioner som känns för ledarna, men inte för befolkningen.

EU-länder kan enas om att inte ta emot diktatorn, att han får inreseförbud, men sedan? Sanktioner slår mest mot folket och övrigt kontaktskapande arbete går oerhört långsamt och är mycket komplicerat.

Därför är det så viktigt att Polen tar bladet från munnen, i egenskap av ordförandeland i EU, och varnar Belarus ledare. Det är också ett sätt att säga, att den arabiska våren håller på att närma sig Minsk.

Fler länder borde uttryckligen stämma in i det viktiga polska ställningstagandet!