En för(s)iktig general

I grund och botten handlar frågan om Socialdemokraterna är på väg bort från tanken om att politiken ska styra mer över folks liv eller inte. Vissa svar tyder på det. Andra gör det inte.

I agenda (12/2) svarade Lövfen att partiet inte vill införa något regelrätt förbud mot vinster i välfärden. En högst rimlig ståndpunkt med tanke på att systemet med alternativa aktörer faktiskt bygger på att företagen ges möjlighet att skapa någon form av mervärde. Självklart kan tyckas.

Men ändå, säkert kontroversiellt inom vänsterflanken, där vinster ses som den yttersta formen av girighet. Lövfens besked indikerar en distansering från den dogmatiska vänstern. Analysen tycks vara att den svartvita bilden behöver nyanseras. Löfven noterar följsamt och håller, i realpolitikens namn, dörren öppen för lite olika modeller.

Samtidigt är sänkta skatter på arbete fortfarande något Socialdemokraterna har problem att förhålla sig till. Det är inte populärt. Eller som Löfven insiktsfullt konstaterar ”många låg- och medelinkomsttagare har fått mer pengar i plånboken och det är inte så lätt att ändra på det”. Med andra ord: skattelättnader för löntagare i grunden inte är bra, men att det anses som politiskt självmord att försöka vrida klockan tillbaka.

Socialdemokraterna vill egentligen – innerst inne - höja skatterna, men tror sig inte kunna göra det för att det skulle kosta röster. Så resonerar inte ett parti som ser värdet i att människor själva får lite mer att säga till om i vardagen. Väl medvetna om att budskapet inte håller väljs en alternativ väg som tidigare prövats, men aldrig i slutändan räckt ända fram.

Jobbskatteavdraget ska trappas ned för dem som tjänar 600 000 eller mer. Det kan förvisso ge klirr i kassan men lär inte täcka upp det ökade utgiftskontot. Risken för budgethål är överhängande. Och därmed ställs valet på sin spets. Antigen bedriver vi underskottspoltik, eller ser vi till att plus och minus går ihop. Eftersom Socialdemokraterna säger sig vilja ta ansvar finns bara ett val, breda skattehöjningar. Cirkeln sluts.

Lövfen är en försiktig general. Han går en balansgång på ett sätt som får en frånvarande politik att verka närvarande. Det i sig kräver disciplin i varje givet läge. Att täcka olika positioner samtidigt är en strategi som håller under en kortare tidshorisont, men för eller senare måste bollarna landa och bilda någon typ av konkret formation.

Denna ska då knytas samman med ett Vänsterparti som drar åt ett håll och ett Miljöparti som drar åt ett annat. I samma stund detta sker kommer störningsmomenten i form av opponenter som ifrågasätter. I det läget är det inte lika enkelt att jonglera. Återstår att se hur Löfven hanterar den utmaningen. Med behärskat lugn – förmodligen.