- Senaste nytt
- Ledare BLT
- 2012-09-26 18:09
Skriv ut
Ett monster av ängslighet
Tisdagen var en adrenalinstinn dag. Morgonnyheterna rapporterade, att Tintin inte längre var välkommen på avdelningen Tiotretton på Kulturhuset i Stockholm. Halvt i dröm undrade man om man verkligen hade uppfattat saken rätt.
Andra chocken anlände då man något morgonförvirrad surfade in på Aftonbladets hemsida via telefonen och upptäckte utdrag ur Dagens Nyheters text.
Tredje, och allra värsta chockvågen, drog in när jag lyfte upp tidningen ur brevlådan. Eländet var över hela förstasidan. Rasande dängde jag trycksaken på bilsätet med svavelosande svordomar studsande mot framrutan. Jag tänkte, att nu kommer det väl en sådan där räddhågsen debatt om "ja, men vi måste ju tänka på... man måste problematisera... man måste förstå att vi inte kan acceptera vad som helst i våra bokhyllor...".
Jag är innerligt glad över att jag hade fel. Kulturhusets chef satte stopp. Han såg tsunamin i horisonten.
Men några saker fortsätter att gnaga i mig. Med tanke på att Kulturhuset har visat ängsliga tendenser tidigare, som att ta bort dansföreställningar (och även där varit "efterkloka" och hävdat att beslutet var förhastat) kan jag inte låta bli att undra vad som hade hänt, om den annalkande tsunamin inte hade uppträtt? Hade chefen då agerat likadant? Givet hur debatten överlag förs i dessa frågor (den som skriker högst vinner) känner jag mig inte helt säker på svaret. Det stör mig djupt.
En film har ju som sagt låtit bli att visas i Lund, på ungefär samma grunder. Där blev inte mothuggen så tydliga, och se där, beslutet står sig. I Sverige krävs ingen rasande pöbel för att stoppa en film. Det räcker att någon som doktorerat i postkolonial teoribildning upprörs. Så skrev Sydsvenskan i ett kort ledarstick häromsistens.
Det krävdes ett portalfall, som Tintin-gate (i huvudstaden!) för att frågan verkligen skulle komma att problematiseras.
För det andra visar tisdagens debatt en annan sak. Det framkom att "problemet" med Tintin har diskuterats under lång tid på Kulturhuset. I somliga kulturkretsar härskar en gräsligt unken syn på medmänniskan, liksom att hon var ett oupplyst mähä utan förmåga till egen reflektion. Massorna ska ledas!
Denna våta filt, detta klibbiga monster av ängslighet i det svenska debattklimatet driver mig i bland till fullständigt vansinne. Så igår fick jag en nyttig påminnelse om varför jag arbetar med det jag gör.



