Gör då något åt eländet!

Vi är nog många som lider med alla de fall som i dagarna radas upp i olika medier, människor som förlorat sin försörjning i "sjukförsäkringskarusellen". Förtvivlade människor berättar att de inte fått en enda krona på flera månader och måste lita till anhöriga för sin försörjning. Det är naturligtvis förfärligt, men vad är egentligen problemet?

Reglerna säger ju att den som är för sjuk för att jobba inte ska stå till arbetsmarknadens förfogande. Men samtidigt har vi trista erfarenheter av hur lätt det tidigare har varit att skicka över människor i permanent "förtidspensionering" utan att verkligen ha prövat om det fanns möjlighet till någon sorts arbete, om än bara deltid.

Förr, läs under den Socialdemokratiska regeringen var det regel att den person som varit sjukskriven ett år med automatik blev förtidspensionerad och i praktiken bortglömd. När Socialdemokraterna avgick 2006 var mer än en halv miljon människor förtidspensionerade. Då var det ett sätt att snygga till arbetslöshets- och sjukskrivningsstatistiken.

Nu märker man i allt fler av de här beskrivningarna av dessa olika bittra öden att felet egentligen inte ligger i själva regelverket.

Ett typiskt fall ser ut så här:

* Personen i fråga och hennes läkarintyg säger att hon är för sjuk för att kunna jobba.

* Arbetsförmedlingen säger att hon är alldeles för sjuk för att kunna utföra något arbete.

* Försäkringskassan säger att hon är för frisk för att betraktas som sjuk!

Det är ju det här som är det stora felet. Det är därför lätt att förstå det förslag som kommit upp att sammanföra de organisationer och myndigheter som bestämmer över människor liv och öde. Om det är en och samma organisation så hamnar ju ingen mellan Arbetsförmedlingens och Försäkringskassans stolar utan vi får en myndighet som måste ta ansvar för den här personens försörjning.

Men det självklara är ju ändå detta: den som kan jobba, om än bara deltid, bör naturligtvis får chans att göra det. Men den som är sjuk måste tillåtas vara sjuk.

Det är det här som nästan hela den politiska debatten har handlat om det senaste året. Dessutom har alliansregeringen insett att förbättringar måste göras. Samtidigt kan man inte hasta fram beslut som saknar konsekvensbeskrivningar. Det verkar som om ingen riktigt vet vad de förslag kostar som oppositionen försökte få igenom i riksdagen, men som nu återremitterats till utskottet.

Socialförsäkringsutskottets kansli har räknat ut att de föreslagna föländringarna skulle kosta 275 extra miljoner medan socialdepartementet kommit fram till en extra kostnad på 3,2 miljarder varje år. Som skattebetalare vill man gärna veta vilken som är den korrekta siffran.

Regeringen anklagas för att bara se till formalia medan oppositionen säger sig se till människorna. Å ena sidan har vi dåliga erfarenheter av hastigt genomförda förändringar, å andra sidan inser även regeringen att det här är en fråga som kostar förtroende. Det blev ju klart redan i valet. Det var sjukförsäkringsfrågan som kostade alliansen den egna majoriteten, vars följder vi sett det senaste året.

Regeringen inser att den här frågan måste lösas i god tid innan nästa val, men samtidigt måste man hantera förslag till förändringar i närtid.

Därför bör man vidta de förbättringsåtgärder som man själva föreslagit och som är ute på remiss. Dessutom bör man utreda vad oppositionens förslag verkligen kostar och vilka konsekvenserna blir. Där bör åtgärder komma redan i höstbudgeten, men sedan bör man invänta den parlamentariska utredningens resultat för ett större och förhoppningsvis bättre totalgrepp.

Svensk politik kan ju inte hela tiden handla om försörjningsfrågan för några hundra tusen i ett land på 9,2 miljoner invånare. Men visst, det är naturligtvis en opinionsmässigt söt karamell för oppositionen att suga på och ett jättestort bekymmer för dem som både är sjuka och utan försörjning. Problemet måste helt enkelt lösas!