Här har borgerligheten misslyckats

Igår kunde man läsa en hel mängd texter om kvinnor och kvinnors villkor i våra dagstidningar. Tråkigt, egentligen, att sådan bevakning bara sker en dag om året. Ingen dag eller halva året, det borde vara det logiska resonemanget.

Svenska Dagbladet tog upp nyheten att kvinnor aldrig har varit rödare. Mer vänster än någonsin var den nedslående rubriken på förstasidan. Ett känt men likafullt trist faktum. Vi har ju hört om det otaliga gånger från opinionsundersökningsinstituten: hos kvinnorna ser det ut si och så. Hos männen si och så.

Det man måste fundera över är - varför? De förklaringar som ges i svenskans texter rör sig om att vi fortfarande har en internationellt mycket segregerad arbetsmarknad i Sverige. Männen i den privata och kvinnorna i den offentliga sektorn. Det är mönster som lever kvar och fortplantar sig.

Tyvärr måste man väl också säga, att vänsterpartierna i allmänhet och Socialdemokraterna i synnerhet har vetat att dra nytta av detta faktum. De har lyckats framställa sig själva som värnare av kvinnojobben. En annan närbesläktad teori är att mjuka värden - kvinnor - offentlig sektor hänger samman och numera bildar en tanketriangel som är svår att bryta.

De nya Moderaterna får ursäkta, men i det sammanhanget framstår ett påklistrat resonemang om eventuell kvotering till bolagsstyrelser som rent trams. Det här rör helt andra och mycket djupare saker. De kvinnor som bryr sig om offentlig sektor och vad som händer där struntar nog ganska ofta och högaktningsfullt i vad som händer i näringslivets bolagsstyrelser.

Det gäller alltså för borgerligheten att bryta den starka tanketriangeln. För det är förstås en intellektuell konstruktion som går att argumentera emot. Och så småningom öppna upp. Det är inget som låter sig göras på en eller två eller kanske ens tre mandatperioder. Detta handlar om att många svenskar - och kanske speciellt kvinnorna - sammanknippar välfärd med just offentlig sektor. Välfärd kan i den typen av tankemönster per definition svårligen serveras av någon annan intressent än just stat och kommun. Allt annat är rasering av välfärden och ses som hot mot de mjuka värdena.

Men i välfärdsbegreppet måste givetvis allt räknas in som ger välfärd. Ett kooperativt daghem eller en friskola blir förstås inte mindre välfärd bara för att någon annan än AB Kommunen råkar äga det. Allt handlar om de människor som är involverade i verksamheten och vilka mervärden de får ut.

Välfärd i sig är ett begrepp som har kidnappats av vänstern, liksom jämställdhet. Fokuset i debatten borde istället ligga på frihet för individen, men stå på en mycket mer stabil grund än flimsflamsandet om kvotering i börsbolagens styrelser.

Så vinner alliansen inga borgerliga väljare. Det gör däremot en politik som lyckas förklara vikten av att kommunal personal kan knoppa av ett dagis från kommunen och bygga upp sin egen verksamhet. Men där har Alliansen en bit att vandra.