Hotet är nationalismen

Skuldkriserna lever djävul med Sydeuropa. Tyskland förväntas att betala för allt, samtidigt som 70 år gamla oförrätter grävs fram för att sätta Berlin på plats. Åtminstone när det kommer för mycket synpunkter från det hållet.

Både ekonomiskt och politiskt bär den här krisen alla ingredienser med sig för en farlig urladdning, en sådan som vår kontinent har sett alldeles för många av genom historien. Därmed är det naturligtvis inte sagt att det kommer bli så - även om det finns teorier om krig i Europa innan år 2020.

Men EU-skeptiker vädrar morgonluft, och argumenten kommer fram: Det var väl det vi visste, diskussionsklubbarna tjänar ingenting till, politikerna är inkompetenta.

Och ja, EU:s strukturer tyngs just nu av en nästan ohållbar press. Politikerna reser verkligen i skytteltrafik för att träffas i långdragna möten vilka synbarligen inte ger någonting.

Men - och detta är poängen - EU:s ledare har aldrig tidigare försökt att lösa sina gemensamma problem genom att sitta i möten.

Europa har istället en kolsvart historia av att ägna sig åt att skylla på varandra, för att sedan i förfärande utsträckning ta till vapen.

Sett ur ett historiskt perspektiv är det därför inte alls märkligt att man bedömer krig på kontinenten som troligt innan 2020. Kraschande ekonomier, gamla rivaliteter och social oro är en dödlig brygd. Vi vet det. Men krig startas inte utan att regeringarna gör det. Och säga vad man vill - ministrar som åker skytteltrafik till Bryssel för att förhandla är långt bättre än att de inte gör det.

Vad som verkligen oroar är framväxten av extremnationalistiska rörelser. Demokratiska val till de nationella parlamenten går ju knappast att diskutera bort. Det man framför allt tänker på är Front National i Frankrike. Det är ett stort och väletablerat parti. Ledaren Marine Le Pen är långt mer populär än sin far Jean-Marie Le Pen. Hon fick 22 procent av rösterna i det nyligen genomförda presidentvalet, i första valomgången.

En värre variant är Gyllene Gryning i Grekland (se bilden), eller Jobbik i Ungern.

Chauvinistisk nationalism passar inte in i EU:s system - faktum är att hela EU ju är uppbyggt kring tanken på att det aldrig mer ska uppstå sådana rörelser på vår kontinent. Viljan till samarbete är A och O för att EU ska fungera.

Det finns de som nu - kanske mer än gärna - ropar att apokalypsen är nära, eftersom det passar deras agenda. Dagens Arena, till exempel, häromdagen. Den 30 maj skriver Per Wirtén under rubriken Mot en Europeisk apokalyps?

Det är ingen tvekan om att Europa står inför den tuffaste krisen hittills i sin historia. Men vi har sett flera apokalypser i Europa, och vi vill inte tillbaka dit. Där kan faktiskt rätt typ av regeringar ta sitt ansvar.