Kan man leva med vetskapen?

Det har blivit sena nätter framför datorn, och när ljuset väl släcks tumlar tankarna oavbrutet runt i huvudet. Bilderna och berättelserna från Norge är så ångestridna att det inte går att ta in.

Nu tar jag mig friheten att reflektera över allt detta i denna krönika, för jag antar att fler än jag funderar över samma saker.

Jag har någon form av kristen grundinställning till livet. Förlåtelse och möjligheten till upprättelse för den enskilda människan ingår i den världsbilden. Liksom någon form av uppfattning, att en människa kan bli något annat än sina onda gärningar.

En mördare som mördat och kommer ut efter ett antal år i fängelse har formellt, i samhällets ögon, sonat sitt brott och har rätt att försöka bygga upp ett nytt liv.

Helgens terroristmassaker på ungdomarna i Norge utmanar allt sådant. Den utmanar alla tankar om förlåtelse, nåd, upprättelse, omstart, allt. Den utmanar tanken på, att alla har rätt att leva. Den sträcker vårt samhälles förmåga att inte utkräva fysisk hämnd till det yttersta, och utmanar alla de grundvalar som vi har valt att långsamt bygga upp, bit för bit, under årtionden, århundraden. Den utmanar själva humaniteten.

Kan man egentligen ge något straff, inom nuvarande lagar, som motsvarar vad den här personen har gjort? Förmodligen inte.

Under dessa sena kvällar har jag, som många andra, ägnat mig åt att surfa runt på norska sidor, och jag har varit en flitig besökare på vg.no. I högerspalten där kan man kondolera och skriva vad man känner.

En av dessa kondoleanser har speciellt fastnat i mitt huvud. Jag minns inte den precis ordagrant, men meningslydnaden var denna: När han vaknar upp och inser vad han har gjort, då får vi vår hämnd.

Terroristen har levat för sin plan under nästan tio år. Han har byggt upp ett parallellt universum med skruvade föreställningar. Han är, enligt sin försvarsadvokat, övertygad om att han kommer att utsättas för tortyr i fängelset. Han lever i sin "bubbla". Där är det krig.

Men när utvecklingen inte blir den han tänker sig, när tortyren och martyrskapet aldrig inträffar, spricker hans inbillningsvärld, bit för bit. Kvar finns bara fakta kring det egna brottet. Kan man leva med den sanningen om sig själv?

Alla säger att han är ondskan själv, att han är galen, att han är djävulen.

Men att säga att någon är ren ondska, att han är djävulen, det är att isolera honom och göra honom till ett unikum. Ondskan finns inom oss alla, om än inte på det här störda och utstuderade viset. Samtidigt måste man vara galen, inte sant, för att begå de här vridna handlingarna.

Jag märker att jag kämpar med att försöka förstå. Det är, tack och lov, fruktlöst.