- Senaste nytt
- Ledare BLT
- 2012-08-09 00:01
Skriv ut
Markerar sin plats
Kofi Annans avhopp som medlare i Syrien var framför allt en protest mot Rysslands hållning. En hållning som man kan se realpolitiska motiv för, åtminstone i det korta perspektivet, men som också har djupare förklaringar.
Ryskt tänkande harmonierar inte alltid med vårt västliga tänkande genom historien. Ryssland har aldrig haft någon renässans och ingen egentlig upplysning heller, vilket har sin betydelse. Däremot har mongolernas brutalitet levt vidare i förening med den ortodoxa kyrkans intolerans. Vi anar detta i processen mot Pussy Riots-flickorna som demonstrerade mot Putin, just i Frälsarkatedralen. Därmed utmanades båda krafterna i landet.
Nu lät Putin visserligen försonlig under sitt Londonbesök, men nästa dag kan han vara på dåligt humör, som tsarer lätt kan vara. Ryssland är nämligen ingen rättsstat att lita på. Det är en absolutistisk och godtycklig apparat i händerna på Putin.
Föreställningar om individens rättigheter har aldrig fått fäste i det Ryssland, som känner stort främlingskap inför övriga Europa.
Renässansen var en förutsättning för rationalitet. Denna rationalitet kan man ibland sakna i ryskt handlande. Västeuropa ses i Ryssland fortfarande som ett hot och en rysk militär kan utan vidare spekulera högt om att preventivbomba sina grannar i väst.
En strömning i ryskt tänkande är att landet bara kan räddas från västlig dominans genom att isolera sig. Det är det som ekar i dagens patriotiska retorik.
Despotin har en obruten tradition i det ryska samhället. Det för oss obegripliga att halva den ryska befolkningen ser positivt på Stalin går tillbaka på den vanlige ryssens tro att tsaren inte vetat något om allt elände. Då hade han ingripit. Nu förlitar man sig på tsar Putin på ett sätt som vi i väst kan se som ytterst naivt.
Centralismen och brutaliteten i det ryska samhället har cementerats sedan Djingis Khans dagar och vi i väst misstar oss om vi tror att perestrojkan och glasnost har förändrat så mycket i grunden. Den halsstarriga hållningen ifråga om Syrien kan mycket väl bero på revanschbegär från det som en gång var den största statsbildningen i historien, större än Romarriket, och som nu lider av fantomsmärtor. Ryssland markerar med sitt veto vilken plats landet vill ha i den internationella politiken.
Hur däremot vanliga människor har det, har aldrig bekymrat härskarna i Kreml.
