Mer demokrati, inte mindre

Men har det minskat viljan till ett gemensamt EU-projekt och vad skulle det i så fall innebära? I förra veckan hölls en öppen utfrågning om EU:s säkerhetspolitik i ljuset av denna utveckling i riksdagens utrikesutskott.

En av riskerna är uppenbar: nämligen att länder formerar sig till mindre klubbar och sluter sig samman i grupper där man upplever störst tillhörighet.

En annan är att de största länderna i unionen, Frankrike, Tyskland och Italien, exempelvis, blir allt mer av egna spelare mot länder som Kina och Ryssland, inte minst ekonomiskt. Alltså, att unionens redan existerande interna svårigheter accelererar. Det förfärliga ordet "bilateralisering" användes, alltså en utveckling mot mer av mellanstatliga projekt, istället för gemensamma.

Björn Fägersten, doktor i statsvetenskap och vid Utrikespolitiska Institutet, hävdade att den numera totala avsaknaden av gemensamma visioner är talande.

Varje strategi kräver att man känner sina intressen och just nu har EU:s "mjuka kraft" - attraktionskraft - för tillfället falnat. För tio, femton och till och med tjugo år sedan fanns en given gemensam vision av EU som fredsprojekt. Nu har det ersatts med kortsiktiga, nationella intressen.

Har man följt EU:s utveckling under många år så finns det en återkommande fråga som ständigt dryftas - nämligen avsaknaden av en EU-gemensam "inrikespolitisk" debatt. Kanske är det just bristen av densamma som vi ser resultatet av just nu.

Samt en annan sak, (vilket må vara två sidor av samma mynt) nämligen bristen på en gemensam politik över landsgränserna. Per Wirtén vid tankesmedjan Dagens Arena påpekar precis detta i en artikel, publicerad den 20 oktober.

Stater som konsoliderats genom historien har knappast varit enhetliga från början. De har vuxit fram med tiden, är hans synpunkt. Hur kommer det sig, skriver han, att många politiker betraktar de självklara principerna om demokrati som självklar på den nationella nivån, men som ett hot på Europanivå? Vem som helst förstår svårigheterna. Men varför denna skräck? [reds översättning från eng.]

Han skriver vidare: Under ytan på denna fiendskap mot en överstatlig demokrati kan man finna en gammal aristokratisk tanke: Folket är inte redo för demokrati ännu.

Han har rätt - denna beröringsskräck gör politiken paralyserad. Det var inte mer än en månad sedan som José Manuel Barroso lyfte tankarna om en federation, och även svenska politiker har varit inne och nosat på frågeställningen. De blir alltid bemötta med stor skepsis.

Kan en federation av stater lösa EU:s inre problem? Det vet vi inte. Det enda vi vet är, att något måste förändras i vårt förhållande till varandra, EU:s medlemstater emellan. Och då är mer demokrati att fördra framför mindre.