Nej, +4,9 räcker inte

Konstigt hade det varit annars. När tidigare trogna Socialdemokratiska väljare flydde till höger och vänster som yra höns för räven när Håkan Juholts fadäser präglade partiet, så var väl helgens väljarstöd närmast att betrakta som en kollektiv suck av lättnad från samma grupper.

Det visar också åt vilka håll tidigare väljare begav sig. I helgens mätning tappade Sverigedemokraterna 2,2 procentenheter, vilket visar vad som tidigare inte varit politiskt korrekt att påpeka: det finns Socialdemokrater som har nära till SD.

Vänsterpartiet tappade nästan lika mycket, 2,1 procentenheter, trots att partiet fortfarande borde kunna surfa på effekten av en ny ordförande, Jonas Sjöstedt. Han får kavla upp ärmarna och börja jobba för att hamna på tvåsiffrigt väljarstöd som han har talat om.

Moderaterna ligger kvar på samma siffror, knappt 33 procent, Folkpartiet och Centren ökar, om än marginellt, medan Kristdemokraterna hamnar snäppet under riksdagsspärren. Konstateras kan dock att mätningen gjordes innan KD bytte fot i frågan om tvångssteriliseringen.

Miljöpartiet tappade 1,3 procentenheter till 10,5 men är fortfarande säkert på bronspallen i riksdagen. Alliansen har fortfarande ett övertag. 1,9 procentenheter skiljer mellan blocken.

Enligt TT:s formulering: 48,3 för regeringspartierna mot 46,4 för de rödgröna. Det här är ett knepigt begrepp. De rödgröna existerar inte som alternativ, men medierna tycks ha svårt att hantera oppositionen, för då inkluderar man även Sverigedemokraterna, vilka då inte anses ingå i ett regeringsalternativ.

Oavsett hur man resonerar så finns inget formaliserat eller ens löst formulerat rödgrönt alternativ till alliansen. Det vore att begära för mycket efter kraschen i september 2010. Det kommer att ta lång tid att formulera eventuella regeringsalternativ, om det ens går 2014.

Nå, Socialdemokraternas partisekreterare Carin Jämtin är självklart glad för partiets stora lyft. Men hon tar inte ut några vinster i förskott. Hon påpekar också att opinionssiffrorna fortfarande ligger under partiets resultat i valet.

När hon ska försöka förklara vari uppgången består säger hon att hon ”tror att det beror på att vi har varit så väldigt tydliga kring frågan om arbetslösheten, var fler jobb ska komma ifrån och att man känner förtroende för att vi ska jobba för att det ska bli fler jobb i Sverige.”

Så ska naturligtvis en partisekreterare säga, men den absolut största orsaken till uppgången är naturligtvis valet av Stefan Löfven, som blivit en trygg hamn för Socialdemokraterna efter stormarna kring Juholt. Men nu kommer det svåra. Det kan inte heller vara alldeles tyst kring Socialdemokraterna.

Nu kommer arbetet. Vilka frågor ska partiet driva? Vilka medarbetare kommer Löfven att profilera? Hur tar partiets kärnväljare emot en "tystlåten" fackföreträdare? Det är en annan profil att vara politiker än fackordförande.

Eftertänksamhet är nog bra, men Stefan Löfven får inte tänka för länge om han ska få upp väljaropinionen lika mycket till för att passera Moderaterna. Det beror å andra sidan på hur mycket M förlorar, om de förlorar?

Men även hos alliansen krävs hårt arbete och mer av klara besked, annars tar Löfven täten.