På den verkliga gränsen

Den 19 augusti är det 20 år sedan kuppen mot Sovjetledaren Michail Gorbatjov. I det ljuset är det både intressant och ganska nedslående att se utvecklingen i den före detta Sovjetrepublik som för några år sedan var på väg mot något nytt.

Ukrainas historia är verkligen historien om landet på gränsen (som det betyder), landet vandrar ständigt en knepig balansgång mellan öst och väst. Det är traditionellt delat, västsympatier i väst, östsympatier i öst. Förre presidenten, Viktor Jusjtjenko var uppbackad av västra delarna. Nuvarande president, Viktor Janukovitj, populär i öst sågs vid sitt maktövertagande som en politiker klart vänd mot Kreml. Det har även visat sig i realpolitiken, även om relationerna till Ryssland nu är ansträngda. Både Vitryssland och Ukraina har var och en för sig sina bekymmer i förhållande till Kreml.

Internationella kritiker uppmärksammar att stämningen i Ukraina har blivit betydligt sämre de senaste ett och ett halvt åren. Den amerikanska organisationen Freedom House, vilken kartlägger förtryck i världen, poängterar en rad allvarliga tecken i landet: säkerhetstjänsten som lägger sig i enskilda organisationers göranden och låtanden - civilisamhället är satt under stark press. Riktade rättegångar mot politiska motståndare, korruption, ökande maktutövning över medierna, och så vidare. Landet karaktäriserades som "fritt" av Freedom House innan 2010. Nu är det "delvis fritt".

Ukrainas president vandrar mellan EU, som han försöker upprätthålla förbindelser med, och Ryssland. Den totala undergivenheten gentemot Moskva har inte blivit den som det först fruktades. Viktor Janukovitj vill gå någonstans mitt emellan och utveckla samarbetet med Bryssel, och det passar inte Moskva.

Men ändå använder sig Viktor Janukovitj gamla, välbekanta diktaturmetoder för att stärka sin egen position och utkräva hämnd för den orangea revolutionen. Den som så snöpligt kostade presidentposten efter ett enligt alla bedömare fejkat val 2004.

Den internationellt uppmärksammade rättegången mot den förre premiärministern Julia Timosjenko är ett tecken på det tillstånd som råder i Ukraina. Även Ryssland har noterat detta - intressant nog, då landet självt knappast gjort sig känd för sina opolitiska rättegångar. Processen har urartat i tumult åtminstone ett par gånger. Timosjenko är inte den som lydigt ser på. Hon protesterar, högljutt, inför det som hon uppfattar som ett skådespel i rätten.

Risken är stor att inskränkningar i de demokratiska rättigheterna, med ökad ofrihet som resultat, till viss del stöds av en luttrad och cynisk befolkning. De har sett tillräckligt av egotrippade maktkamper i toppen och kaos i landet. De vill ha lugn och ro.

För ett land som Polen, exempelvis, är utvecklingen i Ukraina avgörande. Hamnar landet inom Moskvas intressesfär hamnar plötsligt Ryssland betydligt längre fram i Europa. Ett Ukraina vänt mot Bryssel får motsatt effekt. Polen vill ha med Ukraina i Nato. Det vill inte Ryssland.

Det är som sagt snart 20 år sedan kuppen mot Gorbatjov, början till Sovjets upplösning. Under dessa 20 år har mycket gott hänt de länder som en gång ingick i Sovjet. Men strukturer och ryggmärgsreflexer lever också kvar i deprimerande hög utsträckning. Och Vitryssland/Belarus ska vi inte bara tala om. Ukraina får inte hamna i samma smörja.

Men resan dit kan vara kortare än man tror.