På middag med Aicha Dahane

Innan Aicha Dahane anländer till middagen kan jag inte låta bli att fundera. Hur ter sig en sådan person, vars familj har ett antal fängslade medlemmar, och hon själv tvingats till politisk asyl?

Hur klarar man av att leva med den sortens press på sig, att ständigt vara bevakad och ständigt vara orolig för vilka följder ens engagemang för med sig?

Aicha Dahane visar sig vara en kvinna med obändig stolthet, och fullständigt orädd. Och givetvis, mycket välinformerad om vad som pågår i hennes hemland.

Hon berättar för oss att hon just avslutat sin universitetsutbildning i informationssystem, i Edingburgh. En dataperson, säger jag och vi skrattar. Ja, absolut. En dataperson.

Hon ska söka jobb så småningom, men just nu går hela hennes tid åt till att engagera sig i sin bror, Brahim Dahane, som sitter fängslad sedan en månad tillbaka, anklagad för att ha "attackerat Marockos integritet" – han står anklagad för högförräderi.

Det påstås att han har inspekterat militärparader i ett flyktingläger i Algeriet. Men inga handfasta bevis tyder på att det verkligen är så. Brahim Dahane har arbetat fredligt i hela sitt liv.

Familjen har tillgång till honom, en halvtimma i veckan varje tisdag. Men alla möten är givetvis övervakade av marockansk säkerhetstjänst, och Aicha antar att rummet där de sitter och pratar är buggat. De söker igenom allt i jakten på komprometterande saker - till exempel radiosändare. För en månad sedan gav deras äldsta syster några euros till honom för att han skulle kunna handla mat. För det blev hon också fängslad och sitter fortfarande fången. Hon har åtta barn.

En vanlig husfru, säger Aicha Dahane med en karaktäristisk handgest.

Ett välkänt sätt för envåldshärskare, i det här fallet Marocko, att agera. Fängsla familjemedlemmar för att sätta press på resten av familjen, och särskilt den person som man verkligen vill åt. I det här fallet Brahim Dahane.

Två saker är heliga i Marocko, säger Aicha Dahane vid middagen. Kungen får inte kritiseras – och frågan om Västsahara får absolut inte diskuteras. Den är fullständigt omöjlig att ta upp. Man får mildare straff om man dödar någon än om man bär den Västsahariska flaggan, berättar hon med ett ironiskt leende.

Jag frågar henne: om finge tala med Carl Bildt, vad skulle hon säga då? Hon suckar lite och funderar. Sen säger hon att hon skulle hon ta upp frågan om fisket, att Västsahariska vatten borde uteslutas ur fiskeavtalet. Och dels att det är viktigt med observatörer för mänskliga rättigheter i området.

Jag frågar om det spelar någon roll vad Sverige säger i frågan, och Aicha Dahane menar att Sverige är mycket betydelsefullt och har rykte om sig att vara ett av de bästa länderna för Västsahara.

FNs otillräckliga insatser i området har fått till följd att mänskliga rättigheter grovt åsidosätts, tortyr i marockanska fängelser mot västsahariska motståndsrörelsen tillhör vardagen. Liksom våldtäkter av kvinnor och flickor.

Men Aicha Dahane menar att kampen måste fortsätta och måste vinnas. Människor kommer att dö, säger hon. Men utan de offren kan Västsahara aldrig bli fritt.