- Senaste nytt
- Ledare BLT
- 2012-10-07 23:07
Skriv ut
Sovjetlivet höljt i dunkel
GÄST PÅ LEDARSIDAN || Hur gestaltade sig livet för balterna under Sovjet-tiden? Det är inte alldeles lätt att få en bild av detta i dagens Vilnius, Riga eller Tallinn. Kanske måste mer tid passera.
Visst är Sovjet-åren ännu levande i Baltikum, alla tre huvudstäderna har permanenta utställningar om förtrycket. Men det är ont om beskrivningar av vardagslivet under den 50-åriga ockupationen. Det finns inte många museer som visar vad människor tyckte och tänkte under den här tiden, vad de åt och hur de tillbringade sin fritid. Det anordnas inte många kulturarrangemang som hjälper till att förstå hur livet gestaltade sig då, åtminstone inte i Litauen som jag känner bäst.
Jag har frågat litauer vad det kan bero på. Flera återkommer till det faktum att människorna varit så upptagna av att få den unga självständiga nationen på fötter, att det inte funnit någon tid att berätta om det som varit. Och kanske ännu viktigare: många vill inte dra sig till minnes den mörka tiden, de kan till och med vara för generade för att vilja tala om den.
Därtill finns en rädsla för att museer eller andra platser som försöker återskapa livet i Sovjet kan spä på den nostalgi som finns hos en del litauer. Vart femte hushåll i Litauen uppger att de fått det ekonomiskt sämre sedan självständigheten och vissa talar med längtan om svunna tider.
Nere i en sovjetisk militärbunker, tre mil utanför Vilnius, spelas sedan några år en pjäs om livet under Sovjet-tiden – där teaterbesökarna hunsas runt av litauer utklädda till sovjetiska militärer. Producenten bakom föreställningen, som visas ett par gånger i månaden, har förklarat att hon vill ge sovjetnostalgikerna en motbild.
Jag såg nyligen pjäsen, eller snarare deltog i den. Vi blev upptuktade på kaserngården, nedknuffade i underjorden, vi fick lyssna på sovjetledares tal i gamla tv-apparater, fick omotiverade utskällningar på ryska, blev instängda i mörka rum. Vi fick torrt bröd och korv på en tallrik där besticken i lättmetall var fastknutna i bordet. Min bordsgranne berättade att det ofta var så på den tiden, eftersom så mycket som stals.
Det är tveksamt om mina litauiska medspelare blev avskräckta av skådespelet, snarare log de igenkännande. Pjäsen är möjligen en föraning om vad som väntar de närmaste åren. När den första generationen vuxna som inte minns Sovjet får inflytande i samhället kommer de att ställa den självklara frågan: Hur var livet på den tiden? Och då kommer berättelserna som vi i stor utsträckning ännu saknar.
Påhl Ruin
är journalist och bor i Litauen
