Städer viktigare än regioner

Diskussionerna pågår med olika intensitet, men alla vet numera att det kommer att bildas större administrativa regioner innan 2020. Det är en stor fråga för planerare och administratörer, de som något raljant kan kallas byråkraterna.

Lagstiftningsmässigt, beslutsmässigt och beskattningsmässigt kommer verkligheten att se annorlunda ut, men geografin förblir ändå oförändrad när gränserna flyttar. Åryd, Kyrkhult, Kristianopel och Holmsjö kommer att ligga kvar. Inte heller försvinner Blekinge.

Intressantare är ju vad som händer med de olika orterna och människorna som bor där. Mellan dem finns den landsbygd som vi älskar så högt tillsammans med skogarna i norra delen av vårt lilla landskap. Kommer de att tömmas på människor som flyttar in till städerna?

Svaret på den frågan behöver inte vara ett ja. På ett seminarium i Kristianstad i veckan diskuterades regionbegreppet och vilken betydelse det kan ha. Veronika Sörvik från Region Skåne presenterade slutsatser från arbetet med hur det ser ut i dagsläget i Skåne. Med 33 kommuner i det landskapet blev begreppet flerkärnighet uppenbart. Allt sker inte i Malmö/Lund med mycket är koncentrerat till västra Skåne, med några kärnor i Hässleholm, Kristianstad och Ystad. Värre såg det ut för Simrishamn och Österlen.

Per Schöldberg från Regionförbundet södra Småland berättade om en OECD-studie av Småland och Blekinge som kommer att presenteras här i länet 10 november. Det var synnerligen intressant att konstatera följande: I Småland och Blekinge finns 120 olika ”främjandeorganisationer” som finansieras av offentliga medel och där jobbar 450 personer allt som allt. Det kan låta mycket men som Per Schöldberg sa, man vet inte i vilken maska i detta nät som de viktigaste besluten för framtida tillväxt fattas.

Den som gav de övergripande perspektiven var Tassilo Herrschel, forskare vid Westminster University i London. Han konstaterade lakoniskt att regioner spelar i sig ingen större roll om de inte har en gemensam nämnare och en attraktivitet för omvärlden. Numera talar man mera om städer som växer, om "metropolisation”.

Som exempel nämnde ha växande stadsområden i England men också Malmö/Lund/Köpenhamn. Det är alltså varken Själland eller Skåne som lockar investerare, experter, turister och inflyttade, det är de växande stadsområdena med andra namn.

Men, och det var ett betryggande men: dessa stadsområden klarar sig ju inte utan "mellanområdena", de mindre urbaniserade stråken mellan tillväxtkorridorerna; där fåren finns, som han skrattande sa. Med detta menade han de öppna landskapen, skogsbackarna och byarna som måste finnas för att de växande städerna ska klara sin existens, inte människorna.

På sikt såg han ett stråk mellan Öresundsområdet över Danmark ner till Hamburg, som en axel för framtida dynamik. Det ledde naturligtvis till funderingar kring en framtid i Skånes hägn för de östligare liggande Småland och Blekinge.

Men som bekant bryr sig människor inte om de administrativa gränserna. Vi kan redan i dag se en starkt ökande pendling i växande arbetsmarknadsregioner. Så syntes tydligt på kartorna att pendlingen till och från Karlshamn, Sölvesborg och Olofström å ena sidan och Älmhult, Bromölla och Kristianstad å andra sidan redan i dag växer, och växer starkare. Detta är bland annat ett resultat av en förbättrad infrastruktur, som blir ännu bättre när den nya delen av E 22 blir klar.

Ett tydligt konstaterande från Tassilo Herrschel blev detta förnuftiga: varje ort, varje område ska inte försöka vara något annat än vad det genuint är, och växa eller stanna i den tryggheten. Alla kan inte bli storstäder, men litenhet är också en styrka.

Det låter ju som om ”fårbetena” ändå har en plats i den framtida storregionen.