Staten bör agera!

Affären har nu landat i riksdagen på försvarsminister Sten Tolgfors (M) bord. Häromdagen, i tisdags, var de interpellation i riksdagen kring framtiden för Sveriges försvarsindustri. Där dök förstås frågan om Kockums upp.

Mycket kort och grovhugget kan man sammanfatta debatten så här: Om Kockums ska kunna sälja ut kompositverkstaden, måste de ha ett godkännande av staten, eftersom det kan röra rikets säkerhet att sälja ut den typen av specialiserad tillverkning. Därtill handlar det också om arbetstillfällen, även om försvarsindustrin inte speciellt ska användas som arbetsmarknadsreglerare. Men den samlade kompetensen kring denna världsunika tillverkning riskerar också att försvinna.

Peter Hultqvist (S), försvarsutskottets ordförande, påpekar naturligtvis mycket riktigt, att eftersom försvarsindustrin knappast är någon idyll så kan det också vara svårt att veta vilka syften och intressen som döljer sig i en köpares kölvatten.

Sten Tolgfors kontrade, att regeringen inte kan ge sig in och upphäva ett beslut, utan att det verkar som om den stänger marknaden.

För åhöraren ter sig det argumentet mycket märkligt. Om regeringen någonsin ska ge sig in och ha åsikter, så är det väl i ärenden som kan röra rikets säkerhet? Det torde väl vara en av de mest grundläggande uppgifterna för en regering, och är väl så långt i från en lyxproblematik som man kan komma. Försvarsindustrin på den här nivån hanterar ju inte vilka varor eller kunskaper som helst.

Visserligen är det sant att internationellt ägande inte är något nytt fenomen och inte heller har tillkommit under denna (eller förra) regeringen. Men detta handlar ju inte om vad som helst i Kockums verksamhet, utan just den del som har givit Sveriges försvarsindustri ett namn långt bortom våra egna gränser.

Därför finns det förstås dubbel anledning att hantera försäljningen av de delarna av försvarsindustrin med stor försiktighet. Man måste ju åtminstone granska vad står i avtalen och inte bara låta bli att engagera sig i frågan. Alldeles särskilt när det handlar om ett nystartat företag som är intressent.

Vi får inte försvåra för den öppna marknaden, menar regeringen. Det är ett resonemang som är berättigat i de flesta fall. Men Sverige måste ytterst se till sina egna intressen, och om inte vår egen regering gör det, vem ska då göra det?

Peter Hultqvist drog en parallell med krypto. Antingen ser vi till att ha vårt eget krypto. Eller så kan vi ju köpa in någon annans. Men det framstår som en smula mer naivt.

Risken att bli anklagad för ministerstyre brukar förhindra ministrar att ingripa. Men i detta fall har staten rätt att göra det.

Så gör det!