Staten måste ta ansvar

Nu är det snart dags att hantera frågan om ett eventuellt nytt vaccin inför en ny våg av svininfluensa eller någon annan svårare epidemi. De senaste dagarna har frågan om vaccineringen av hela svenska folket mot svininfluensan varit på tapeten, inte minst genom en intressant serie i Svenska Dagbladet.

Frågan har många olika aspekter: Var det fel att vaccinera hela befolkningen? I går krävdes att en utredning ska tillsättas för att utreda om hela vaccinationsprojektet var en flopp. Detta skulle baseras på att det inte var fler som blev sjuka i länder där man inte vaccinerade alls.

Till detta kommer då frågan om hur det ska utredas. Naturligtvis ska det vara en utredare, fristående från Socialstyrelsen och inte en konsult inhyrd av myndigheten. Här krävs verkligen yttersta noggrannhet, så att ingen kan misstänkas för jäv eller riggade utvärderingar.

Samtidigt säger insatta personer att om det visar sig att vaccinationen inte gjort någon skillnad mellan Sverige, där näsan alla vaccinerats och de länder där ingen vaccinerats, så är det hela en medicinsk tragedi, eftersom vaccineringen gett så besvärliga biverkningar.

Frågan diskuterades också i torsdagskvällens Debatt i SVT, där engagemangets vågor gick höga. Det är inte svårt att förstå eftersom de barn som drabbats av biverkningar i form av narkolepsi har svårt att få hjälp, långt mindre någon garanti för framtida hjälp. Det är svårt att veta i vilken omfattning de kan utbilda sig, skaffa jobb och försörja sig.

Det känns alldeles självklart att staten måste ta ansvar för de drabbade barnens framtid. När det väl är fastslaget kan man fortsätta att diskutera vems fel allt detta är. Som vanligt skymmer syndabocksletandet den helt centrala frågan om de här barnens framtid.

Om det är av yttersta vikt för skadeståndsfrågan att ta reda på var misstag har begåtts, så borde det gå att utreda. Är det läkemedelsföretaget som inte testat vaccinet tillräckligt, det vill säga i den utsträckning som krävs för godkännande? Eftersom vaccinet var godkänt så måste ändå något ha blivit galet, annars hade vi inte haft nästan halvannat hundratal narkolepsidrabbade barn.

Må vara hur det vill med ansvarsfrågan för själva preparatet. Det är en fråga som ligger utanför diskussionen om de drabbade barnens framtid. Det är inte svårt att förstå att anhöriga till de drabbade barnen känner djup oro för hur deras framtid ska bli och upplever munhuggandet om vems fel det är som oerhört frustrerande.

Samtidigt väcker den här diskussionen funderingar inför nästa vaccinationsomgång. Ska det gamla vaccinet användas igen? Naturligtvis inte. Vi vill inte ha fler sovande barn i framtiden.

Men frågan blir ju ändå aktuell inför nästa hotande epidemi. Ska vi våga vaccinera oss? Svaret på den frågan riskerar att bli ett massivt nej.

Det är många frågor som väntar på svar. Då får inte ansvariga parter vare sig det är myndigheter eller politiker hamna i en tröstlös diskussion om rätt eller fel. Här krävs politisk handlingskraft, åtminstone genom att deklarera att staten tar ansvar för de drabbade barnens framtid.

Sedan kan vi fortsätta diskussionerna om vaccineringen eller inte vaccinering och vem som ska ställas till ansvar för vilket av misstagen. För någonstans är det någon eller några som inte fattat alldeles riktiga beslut, eller ställt tillräckligt långtgående krav.