Svåraste slaget återstår

Helgens händelser har redan fått effekt i den kristdemokratiska partitoppen. Bengt Germundsson, kommunalråd i Markaryds kommun och en av Hägglunds största kritiker, har fått lämna partistyrelsen.

Hur det blir med Mats Odell vet vi inte ännu. Men i Bengt Germundssons fall är det uppenbart, att det handlar om en rent personkemisk fråga mellan honom och andra i partistyrelsen, kanske mest Göran Hägglund.

Kristdemokraterna har en enorm uppförsbacke framför sig, kanske brantare än den som Socialdemokraterna måste klättra i. En tredjedel är öppet kritisk mot partiledaren och hade helst sett någon annan leda dem. Det är ingen trygg utgångspunkt.

Hägglund uppmanade alla i helgen att respektera det beslut som stämman tagit. Frågan är om det verkligen sker, eller om partiet fortsatt ska råka ut för inre skärmytslingar så fort det kommer till viktiga beslut. I så fall har partiet ett omöjligt uppdrag framför sig, att enas om en gemensam politik och väg framåt.

Göran Hägglund har fått kritik för att inte vara tillräckligt lyssnande i sitt ledarskap. Av Mats Odell har han dessutom fått kritik för att han inte var tillräckligt stödjande när Odell och Anders Borg hade sina konflikter på finansdepartementet.

Det är ingen lätt sits som ledare, att dels ha alliansen att tänka på, och dels sitt eget parti. Visserligen har alla småpartier i alliansen detta gemensamt, men eftersom Kristdemokraterna har blivit sinnebilden för problembarnet i borgerligheten, så har Hägglund förstås haft en extra tuff press på sig.

Och det är mycket möjligt att Göran Hägglund är en sämre ledare inåt än vad han är minister utåt. Han har också varit partiledare i åtta år, och börjar närma sig den tid då det normalt sett är dags att tänka på refrängen. Man kan inte förvänta sig att partiledare i dag håller längre än tio år. Redan det är en lång tid.

Men det är direkt skadligt att ett försök till partiledarbyte sker under kuppartade former. Öppna partiledarval, ja. Internt uppror - nej. Det leder aldrig till något konstruktivt.

Det är bara att hoppas på att den falang som har råkat ut för nederlag i helgen faktiskt nu accepterar att de inte är i majoritet i partiet. Så att partiledningen kan få lugn och ro och slipper att ständigt styra upp det interna inbördeskriget. För sämre förutsättningar att leda ett parti får man leta efter.

Och det viktigaste slaget för Hägglund återstår att vinna. Nämligen slaget om väljarna 2014.