Sverige är ett EU-land

När man ser hur det utvecklar sig på olika håll undrar man om den tanken har gått förlorad. Europas länder tenderar på flera håll att gå mer i nationalistisk riktning, sätta egenintresset före det gemensamma bästa.

Det är bekymmersamt att se demonstrationer och strejker sprida sig i protest mot nödvändiga besparingar och ibland smärtsamma neddragningar. I flera av de nu mer eller mindre krisande länderna har man svårt att få invånarna att förstå nödvändigheten av dessa åtgärder, inte bara för att rädda euron, som vissa säger är det enda syftet, utan för det egna landets ekonomi.

Men, och där har kritikerna möjligen en poäng: i lågkonjunktur är det svårt att både bromsa och gasa. Det är svårt att spara, men det är möjligen lika svårt att spendera om det bara leder till ökad skuldsättning.

Sverige gick igenom den krisen under 90-talet och det var inte mindre smärtsamt än de kriser vi nu bevittnat. Den sanering som genomfördes då har i viss mån lagt grunden till den svenska ekonomins nuvarande hälsa, och det är inget som någon försöker dölja. Budgetdisciplin och utgiftstak är den medicin som håller Moder Svea frisk.

Men borde vi då inte kunna bidra med våra erfarenheter vid det runda bord, där krisländerna nu sitter med för att hitta vägar ur sina svåra belägenheter? Det är därför som riksdagen borde säga ja till det preliminära beslutet från statsminister Fredrik Reinfeldt efter måndagskvällens toppmöte att säga ja till finanspakten, ibland kallad europakten.

Socialdemokraterna "litar på regeringen", men ska nagelfara texten innan riksdagen fattar det slutliga beskedet. Som det står i uttalandet från toppmötet i måndags "Sveriges statsminister kunde av parlamentariska skäl inte ansluta sig till detta uttalande".

Avtalet fungerar inte, som Miljöpartiet och Vänstern hela tiden påstår, en smygväg att föra in Sverige i eurosamarbetet. Så är det inte. Sverige har sagt nej till euron och det frågan ligger hos svenska folket.

Men med sin EU-fientliga historia förvånar det inte att Miljöpartiet är kritiskt till detta preliminära ja. Att Vänstern som är öppet EU-kritisk säger nej förvånar inte heller. Det är inte någon lyckad start för nye partiledaren Jonas Sjöstedt att i varje nyhetssändning i olika medier tjata om att Sverige har "kämpat för rätten att Fredrik Reinfeldtfår vara panelhöna vid ett toppmöte om året utan inflytande”.

Syftet med europakten är främst att förebygga nya underskott, försöka bromsa en nedåtgående ekonomisk spiral, och långsiktigt försöka återställa den ekonomiska balansen. Sverige bör rimligtvis ha mycket att bidra med i det arbete.

Men allt är inte solsken. Storbritannien och Tjeckien ställer sig utanför, och det är inte alldeles lyckat, efter Storbritannien av tradition har en liberal inställning till färre regleringar och ökat samarbete på handelns område, precis som Sverige. En i dessa frågor liberal röst, som nu inte finns med vid bordet.

Till sist ett citat från Folkpartiets ekonomiske talesman Carl B Hamilton:

Detta EU-toppmöte har rest den grundläggande frågan om Sveriges tillhörighet i Europa. Var hör Sverige hemma? Hos utpräglat EU-skeptiska regeringar, eller hos länder med värderingar som i Finland, Tyskland, våra baltiska grannstater, Polen, Benelux, Österrike, Irland med flera, som nu alla brottas med uppgiften att reparera Europa?

Är det inte ytterst en fråga om solidaritet?