Ta vara på varje röst!

Den senaste partiledardebatten klargjorde att det saknas ett homogent vänsteralternativ i svensk politik. Det överraskar ingen som minns kalabaliken på den kanten i förra valrörelsen. MP vill inte låsa sig och SD finns numera som en joker som faktiskt har ett inflytande.

Regeringen har fått vänja sig vid att riksdagens oppositionspartier fått en sorts vetoposition och den har tvingats moderera en del av sina förslag, t ex i sjukförsäkringen. Det gör regeringen mera kraftlös och försiktig. Men demokrati innebär att majoriteten ska beakta minoritetens önskemål och så sett är riksdagens ökade inflytande inte enbart negativt.

Men SD vet sitt värde. I synnerhet efter senaste sifon som ger partiet 7,7 proc.

Den befäster också gapet mellan blocken till 6,4 till de rödgröna. Om SD stödjer de rödgröna kan det bli regeringsskifte 2014. Om inte är det på enprocentsmarginalen att Alliansen klarar sig.

I debatten uppvisade däremot Alliansen gott självförtroende och enighet, och M-ledaren Fredrik Reinfeldt kunde hålla sig lite mer i bakgrunden för att ge de mindre allianspartierna mera utrymme. Det var säkerligen taktik. KD och C tangerar riksdagens spärrgräns. Utan dem blir det ingen allians. Läget är således skört men ingalunda kört.

Innan vi vet ordet av är det valrörelse igen. Alliansen har i den nya parlamentariska situationen inte möjlighet att utställa vilka löften som helst. Riksdagens vilja måste ständigt beaktas.

I tidigare val har många borgerliga väljare lagt sina röster på de mindre partierna för att förhindra att de skulle falla ur riksdagen. Det har gett dessa partier intrycket att de är större än de verkligen är. Men med en alltmer förtroendeingivande socialdemokrati (läs: Stefan Löfven) kan det vara riskabelt att förlita sig på stödrösterna.

Då finns möjligheten att bilda en valallians bestående av alla fyra partierna. Alliansen blir paraplyet men under det kan väljaren rösta enligt sina preferenser. Fördelen med det är att man ser vilket faktiskt stöd varje parti har. Inga röster kastas bort och det är i grund och botten det tyngsta argumentet. Varje röstande ska helst ha ett ord med i laget.

Hittills har allianspartierna, med undantag för FP, avvisat tanken på valallians. Skälen – eller förevändningarna – varierar. Ett är kostnaden, ett annat är att det skulle vara att demonstrera att man inte tror på en seger, ett tredje att det skulle innebära alltför stora utbildningsinsatser. Kanske befarar småpartierna att de inte längre kan föra fram sina frågor på samma sätt utan blir än mer utlämnade till moderaterna. De vill inte heller medverka till att Sverige blir en tvåpartistat.

Det är ännu tid att begrunda hur Alliansen ska möta den nytända socialdemokratin, som naturligtvis kommer att närma sig MP under de båda kommande åren. Men fundera inte för länge!

Lennart Hjelmstedt