Foto: BERTIL ERICSON Foto: BERTIL ERICSON

Tydlig dom i AD

Aftonbladets ledarsida ropar ut att, mörker och ragnarök, nu råder det kaos på svensk avtalsmarknad. Precis som om vi alla plötsligen sugits ned i den osvenska EU-dyn.

Historien och gången bakom Lavals mål är för komplicerad för att dra varje gång man skriver en text om fallet. Men i korthet handlar det om vilka bestämmelser och kollektivavtal som ska råda inom EU när människor tillfälligtvis jobbar i annat land än i sitt hemland. Svenska avtal, säger facket. Hemlandets avtal, säger Laval.

Till saken hör att de arbetare som var anställda för Laval faktiskt hade kollektivavtal, men lettiska. Detta dög dock inte för Byggnads och Elektrikerna, som satte skolbygget i blockad.

Fallet har varit uppe EU-domstolen och där det, i en ovanligt skarp dom, sades bland annat att den svenska arbetsmarknadsmodellen var alltför ogenomskinlig och svårförståelig för utländska företag att sätta sig in i, och att en stat utan minimilöner inte har rätt att kräva av utländska företag att förhandla från fall till fall. Samt att fackens åtgärder varit oproportionerliga.

Det var denna hjälpdom som AD - alltså Arbetsdomstolen - ville ha innan de slutgiltigt dömde i målet mellan de båda parterna.

Och nu blev det alltså i veckan höga skadestånd att betala för facken. Laval hade förutom allmänt skadestånd också begärt ekonomiskt skadestånd, men det blev inte beviljat.

På den inre marknaden i EU bör det råda något sånär lika principer för att den ska kunna fungera. I detta sällskap är den svenska modellen ett undantag - det vanligaste är att ha lagstadgade minimilöner, inte kollektivavtal som i Sverige. Och avtalsrörelsen i andra länder fungerar faktiskt också, civilisationen tar inte slut vid Öresund eller Kalix, vilket man skulle kunna tro när man hör Byggnads och Elektrikerna beskriva verkligheten.

I AD:s dom, som är mycket tydlig, står det på sid 29:

"Genom att uppställa så långtgående avtalsvillkor som svarandena [facken, reds. anm] gjort och vidta stridståtgärder för att tränga undan utländska kollektivavtal har svarandena agerat grovt oaktsamt. Vidare har de varit oaktsamma genom att (...) vägra ange vilka villkor som skulle gälla om avtalet påtecknades. (...)

Vi kan inte ha LO-fack som försöker agera härskare i ett EU som blir allt mer öppet. Fackföreningsrörelsen borde logiskt sett tjäna på att samarbeta, inte motarbeta varandra. Det är märkligt att man inte förstår det. Men här har det nationella egenintresset satt stopp.

AD:s övergripande dom, att det resonemanget inte längre duger, är på det viset välgörande klar.