Var fanns glöden, Bildt?

Så mycket som borde engagera i dessa dagar: krisen i Grekland, övergreppen i Syrien, baklängesutvecklingen i Vitryssland, energi- och miljöfrågorna, valen i Egypten och inte minst det kommande valet i Ryssland. Det mesta och lite till fanns med men levererades utan glöd och inlevelse. Carl Bildt är mycket mer av reserverad diplomat än svensk utrikesminister med ett uppdrag i världen, som borde engagera. Stycket om Ryssland berördes bara med lite mer än två utbyggda meningar!

I en tid då kraven på politisk och ekonomisk modernisering växer sig allt starkare ligger det i Sveriges och Europeiska unionens intresse att Ryssland utvecklas till en verklig demokrati (?). Rysslands anslutning till WTO blir ett viktigt steg mot integration i världsekonomin (?).

Det hetaste ämnet i debatten blev naturligtvis frågan om ett erkännande av Palestina. Socialdemokraternas utrikespolitiske talesman Urban Ahlin gjorde stort nummer av att Sverige röstat nej till att Palestina skulle erkännas, en fråga som aktualiserades i höstas när Palestina ansökte om medlemskap i Unesco. Sverige och 14 andra stater röstade nej, medan 100 stater röstade ja. Ahlin kallade Sverige och de 14 fören liten minoritet, men glömde medvetet bort de 50 stater som avstod från att rösta.

Det är en komplicerad fråga och vi bör akta oss för att skynda för snabbt fram. Vad är det för fel i att kräva ett fredsavtal mellan Israel och Palestina innan Palestina kan erkännas som stat? De tre kriterier som krävs för att en regering ska kunna sägas ha legitimitet som en stat måste vara uppfyllda. Det viktigaste är att landet måste ha kontroll över sitt territorium. Det har inte Palestina. Det är Israel som ytterst har den kontrollen.

En svår fråga, men att som Ahlin prata om ”hål i huvudet” för att man har den inställningen är inte särskilt befrämjande för en seriös debatt. I ett läge nådde diskussionen närmast sandlådenivå när det handlade om vem som satt i European Council on Foreign Relations styrelse.

Bildt sitter där och han pekade på att också Urban Ahlin är ledamot av denna styrelse. Det i sin tur föranledde Ahlin att han minsann inte bara sitter i styrelsen, han är också en av grundarna. Ja, visst är det viktigt vad man är om man saknar andra sätt att lägga tyngd bakom orden.

Sverigedemokraterna skilde ut sig med sin märkliga syn på Sveriges roll i världen. Likaså gjorde Vänsterns Hans Linde men honom kan man verkligen inte beskylla för att sakna glöd. Engagerat, livfullt och övertygande om än med helt andra fokus än övriga debattörer. Bland annat lyfte han fram dåliga arbetsförhållanden för många människor i världen och betydelsen av en stark fackföreningsrörelse i världen

Miljöpartiets Bodil Ceballos var saklig och seriös men liksom Linde hade hon andra fokus i debatten, som väntat miljö- och energifrågor och utvecklingen av svenskt bistånd. Hon påpekade att svenska utsläpp av koldioxid hemma i Sverige ökade med 11 procent under 2011.

Men Bodil Ceballos hade ett apart resonemang kring svensk vapenexport. Hon insåg att med 14 miljarder intjänade till Sverige ger den 30 000 jobb, men att dessa borde ominriktas till grön teknik, och teknik för skydd mot ickemilitära hot. Att i ställer arbeta för infrastruktur som snabba och säkra tåg, ren energi och infrastruktur.

Man kan undra hur de 30 000 som jobbar inom vapenindustrin ser på den saken?