Viljan måste finnas

Allvarligt talat: Klarar Kristdemokraterna det här? Ibland slänger man sig lite slentrianmässigt med föreställningar om splittrade och traumatiserade partier.

Men läser man de senaste vändorna om KD:s inre liv så blir man verkligt orolig för vad partiledarstriden mellan Göran Hägglund och Mats Odell kan komma att leda till.

Partiets riksting är på väg i slutet av denna månad, och konfliktungarna står som spön i backen. Hela partiet är fullt av inre laddningar och kortslutningar. Det är många som sonderar terrängen just nu för att inte bli grillade i (sista?) striden om partiledarposten.

Partiledarstrider kan visserligen vara nog så hårda, och motsättningar nog så uppslitande. Men detta verkar närma ett rent inbördeskrig, med smutskastande falanger och anonyma angrepp på bloggar och Facebook.

Kristdemokraternas stabschef, Henrik Ehrenberg - Hägglundlägret - har blivit påkommen med att attackera partiets Odellanhängare under pseudonymen Ove Tove. Han har sedermera sparkats från sin post men har stannat kvar i regeringskansliet. Detta retar upp lägret kring Mats Odell. (Smutskastning har även gått i andra riktningen, om nu någon händelsevis trodde något annat.)

Det är den oförsonliga tonen som är oroande. Båda lägren avvisar, eller är i alla fall ointresserade, av någon egentlig medling. Odell drog inte tillbaka sin kandidatur, trots att han inte nominerades av valberedningen. Partisekreterare Acko Ankarberg har föreslagits som kompromissnamn till partiledarposten. Av det blev intet. Ingen var intresserad av en sådan lösning. I offentliga debatter är ljudnivån hög och irriterad. Hur ska det då inte låta internt?

Det är som om falangerna i Kristdemokraterna helt enkelt inte vill försonas med varandra. Som om uppgörelsens tid är nära, som om den konservativa falangen alltför länge har väntat på att få bryta sig loss, och att det inte kan göras utan att stora stycken av partiet hänger med samtidigt.

Kristdemokraternas Göran Hägglund kan mycket väl stå inför en pyrrhusseger. Att han nu i januari vinner rikstingets omval av honom som ordförande, men att han istället inom någon tid förlorar delar av sitt parti, då det väljer att gå sin egen väg. Ungefär som Vägval Vänster under Vänsterpartiets ofredsår under första delen av 2000-talet.

VV förblev visserligen bara embryot till ett konkurrerande parti, men resultatet blev tydligt. Det ursprungliga Vänsterpartiet sjönk ihop som en sufflé i alla opinionsmätningar. Och har inte hämtat sig sedan dess.

Lars Ohly berömde sig av att ha "enat" rörelsen. Omvärlden såg något annat.

Denna utveckling har vare sig Kristdemokraterna eller alliansen råd med. Men en sådan utveckling skulle otvivelaktigt få stora konsekvenser även för alliansbygget, med allt vad regeringsunderlag och riksdagsmajoriteter heter.

Vi är alltså många som har all anledning att följa KD:s inre liv med lupp. De senaste tongångarna bådar alls inte gott. Vill man försonas med varandra, så kan man, det är bara en fråga om vilja.

Men när viljan har försvunnit, då är det kört. Det är som i vilket äktenskap som helst.