- Senaste nytt
- Ledare Sydöstran
- 2012-10-19 16:43
Skriv ut
Intressant om det vore sant
KRÖNIKA Peeter-Jan Kask
Lägre löneökningar och ränta kan ge fler jobb. Så lyder rubriken över Konjunkturinstitutets lönebildningsrapport. Det låter som en deal som är svår att motstå. Vem vill inte ha lägre ränta och fler jobb om priset bara är att avstå några tiondelar i löneökning?
Men läser man rubriken noggrant står det faktiskt inte att lägre löneökningar och lägre ränta faktiskt ger fler jobb utan att detta kan ge fler jobb. Det är inte alls säkert att ekvationen går ihop.
För Konjunkturinstitutets lönekalkyl bygger inte på verkligheten idag utan på förhoppningar om hur aktörerna på arbetsmarknaden, Riksbanken och regeringen i bästa fall kommer att agera. Förutsättningar som KI inte rår över och som man delvis självt reserverar sig för. Konjunkturinstitutets lönebildningsrapport sammanställs varje år.
Den här gången läggs den fram inför en stor avtalsrörelse. Nästa år ska 2,5 miljon löntagare få nya kollektivtal. Att KI förordar lägre löneökningar är känsligt. Framför allt om det uppstår oklarhet om vad institutet faktiskt säger och vad som är mer teoretiska funderingar. I det långa loppet gäller att löneökningstakten måste vara i samklang med utvecklingen i ekonomin.
Löntagarna kan inte ta ut löneökningar som överstiger produktivitetsökningen i ekonomin och ökningen av företagens priser. Detta är vad KI predikat i åratal och vad fack och arbetsgivarna också stödjer. Problemet med KI:s uttalande om att lägre löneökningar kan leda till snabbare konjunkturåterhämtning och fler jobb är att det kan uppfattas som en oomtvistlig sanning. I själva verket bygger påståendet på en rad om. KI skriver: Det kräver? att Riksbanken för en mer expansiv politik... och därigenom stimulerar konsumtion, investeringar och export
Redan detta första om reser en rad frågetecken. Riksbanken har ju länge kritiserats för att hålla räntorna uppe i onödan. Skulle man nu plötsligt föra en helt annan politik? Till detta kommer att löneökningar inte förhandlas centralt. Hur ska den samordning se ut som garanterar att alla fackliga organisationer håller igen lika mycket?
Och hur ska man se till att återhållsamheten leder till att företagen uppfyller sin del av dealen och verkligen anställer fler? Bakom KI:s resonemang avtecknar sig en planeringsekonomi som inte finns. Visst vore det intressant om det var sant att lägre löneökningar på ett enkelt sätt ger fler jobb. Nu vet vi inte om det är sant och då är det intressant mest som en tankeövning.
