När morgondagarna sjöng

Så såg horisonten ut från ett kafébord i dubbelmonarkins Wien åren kring förra sekelskiftet. Ja, faktiskt från vilket kafébord som helst. Aldrig har gränser spelat mindre roll än då. Efter Napoleonkrigen hade situationen i Europa blivit stabilare än någonsin. Frånsett några mindre väpnade konflikter och bråk i kartans marginaler, härskade fred och framtidsoptimism. Vetenskapen tog häpnadsväckande jättekliv. Likaså gav industrikapitalismen löften om en dittills oanad välståndsutveckling, vars frukter allt fler fick del av.
Även kulturellt var det en nydanande blomstringsperiod. Stefan Zweig tillhörde den unga generation av författare och konstnärer som var lika hemmastadda i Paris, London och Berlin som i Wien. Teater, litteratur, poesi och konst diskuterades intensivt. Kulturen sågs som det viktigaste medlet för att knyta mänskligheten samman.
Det nästan tusenåriga habsburgska imperium Zweig föddes i, rymde också åtskilliga nationaliteteter och språkgrupper. Spänningar fanns förvisso. Överlag dominerade dock känslan av trygghet och tillförsikt. Den åldrige kejsaren Frans Josef stod garant för en ordning, vilken parad med en sakta verkande liberalisering av det politiska livet, tycktes vara för evigt.
Stefan Zweigs bok är en fantastisk, intensivt berörande skildring av en gyllene epok då morgondagarna sjöng. Läs den! Och fundera på hur allt kunde ta slut genom det världskrig som Europa snubblade in i 1914. Ett krig som ingen ville ha och ingen förstod. Men som öppnade avgrunden för dårskapens tidsålder med hämningslös rasism, fanatisk nationalism, kommunism, fascism och nazism.
Österrike-Ungern styckades upp 1919. Det tidigare sorglösa och storslagna Wien blev en provinsstad i ett rumphugget Österrike, som sedan Hitler annekterade. Stefan Zweig, som var jude, lyckades fly barbariet men begick självmord i förtvivlan 1942. Den frihetens värld han vittnar om har vi ännu inte återvunnit.