- Senaste nytt
- Ledare Sydöstran
- 2012-02-10 16:30
Skriv ut
Rikast vinner?
KRÖNIKA Peeter-Jaan Kask
En vecka före det republikanska primärvalet i Florida ledde Newt Gingrich i opinionsmätningarna med nästan 10 procent över Mitt Romney.
När valresultatet tillkännagavs på kvällen 31 januari visade det sig att Romney vunnit, med över 15 procent.
Vad hade hänt? Vad orsakade den remarkabla vändningen?
Flera svar finns, men ett av dem kan enkelt summeras i pengar: Motsvarande 105 miljoner kronor i TV- och radioreklam.
I Florida-kampanjen slutskede pumpade Romney- lägret ut en störtflod med annonser som svartmålade huvudmotståndaren. Förtroendet för Gingrich rasade. Stora pengar och politik är ingen ny företeelse i amerikansk politik. Inför årets presidentval har de troligaste huvudkandidaterna Barack Obama och Mitt Romney sammanlagt c:a 1,5 miljard kronor i sina kampanjkassor. Och mer är på väg in.
Vid valurnorna gäller fortfarande principen om en man, en röst. Men den ekonomiska makten har så starkt genomslag i processen dessförinnan att man skulle kunna tala om en marknadsdemokrati. Den som vill bli USA:s president måste antingen vara mångmiljonär själv eller driva en politik som är anpassad till vad som går hem hos rika amerikaner. Undra på att urvalet av kandidater blir som det blir.
I svensk politik spelar privata bidrag inte lika stor roll. Partierna finansieras ju till stor del av bidrag från stat och kommun. Men de privata bidragen är inte betydelselösa. Det handlar om flera tiotals miljoner för de största partierna. Ända till alldeles nyligen vägrade Moderaterna att öppet redovisa vilka som är partiets privata bidragsgivare. Först nu har man gått med på att diskutera lagstiftning om öppen bidragsredovisning.
Det är ett bra som ett första steg för att begränsa pengarnas inflytande i politiken. Men i andra sammanhang har Sverige kommit närmare det amerikanska sättet att bedriva politik. 2010 genomfördes för första gången i Sverige en valrörelse till riksdagsval med reklam i TV. I USA har den politiska TV-reklamen fått allt större inslag av personliga påhopp och vinklade negativa kampanjer. Politik är arena för pajkastning.
Skulle Sverige, genom frivilliga överenskommelser mellan partierna, kunna undgå en sådan förgrovning av den politiska debatten? Jag är inte säker på det. Gränser är svåra att dra. I så fall kanske det är bättre att, precis som med alkoholreklam, förbjuda politisk TV-reklam helt och hållet.




