Tankar inför 2012

Folk jag känner brukar ofta tala om för mig att när man passerat 20 år springer livet iväg i en hisnande fart. Jag har nu tillhört generationskategorin ”20-årsåldern” i tre år och kan till viss del hålla med om att tiden upplevs gå fortare ju äldre man blir. Men tiden är för mig inte bara de dagar och klockslag som obemärkt passerar förbi. Det är inte längre en nedräkningapparat av längtan till nästa sommarlov. Desto äldre man blir förvandlas tiden snarare till att bli en samling av de händelser som fastnar i huvudet. Nästan som ett fotoalbum där man mentalt samlar både bakslag och medgångar. Det är också detta fotoalbum som bildar utgångsläget för utformandet av framtiden.

De finns en rad olika händelser som påverkat mig under år 2011. Den största av dem är ofrånkomligt terrorattacken på den norska arbetarrörelsen i Olso och på Utöya i juli. En attack som förmodligen kommer påverka min politiska gärning för all framtid.

Det är snart ett halvår sedan Anders Behring Breivik utgjorde ett av högerextremismens största dåd i nutida historia. Det som förvånad mig mest är nog ändå att gemene man upplever attackerna i Norge som ett resultat av en ensam galnings hat mot samhället. Inte som ett resultat av en växande antimuslimsk miljö. Det är förstås helt fel att ge en hel grupp människor skulden för en enskild persons brott samtidigt som det för mig är ofrånkomligt att fundera över varifrån terroristen hämtar inspiration och rättfärdigande. Vem eller vad är det som häller bensin på en tändsticka? Det är klart att Anders Behring Breivik upplevde ett brett stöd för de handlingar han utförde.

Jag har ända sedan barnsben varit enormt trygg i min antirasistiska människosyn. Jag har lovat mig själv att alltid ”ta debatten”, att aldrig tveka att ifrågasätta främlingsfientliga argument och jag har lovat att aldrig skratta med i rasistiska skämt. Det kan låta vackert och fint på många sätt och vis men i ärlighetens namn har det inte alltid varit en dans på rosor. Det har inneburit både förlorandet av barndomsvänner men också att jag fått motstå mycket hård kritik. I Karlskrona, min hemstad, har Sverigedemokraterna mer än var tionde röst av invånarna. Ganska ofattbart om man lyfter blicken från siffrorna, för bakom dessa siffror finns det faktiskt människor. Människor som jag dagligen hälsar på, pratar med och som jag gått i samma klass med.

Mitt nyårslöfte inför 2011 handlade inte om att sluta röka, gå ner i vikt eller att börja träna. Det handlade bland annat om att jag skulle vara konsekvent antirasist och det har jag också upplevt. Jag har varit tydlig i mitt synsätt om alla människors lika värde. Däremot inser jag att det inte räcker.

År 2012 tänker jag inte enbart fokusera på att ta debatten med Sverigedemokraterna i de beslutsfattande rummen, jag ska fokusera på deras väljare, dvs en tiondel av Karlskronas befolkning. Jag ska på djupet prata med alla som vill diskutera med mig, jag ska inte predika mitt eget budskap utan jag ska lyssna och förhoppningsvis hitta svaret på varför ett främlingsfientligt parti kan locka så mycket som tio procent av en kommuns befolkning.

Önska mig lycka till!

Elina Gustafsson