Toppstyrt bråttomparti

Högereliten bland annat kring Mona Sahlin hade länge förberett avpolletteringen av Juholt. En del av detta hade läkt ut, till exempel det möte som Östros, Österberg och Rosengren hade om katastrofen Juholt. Men högerfalangen hade inte i tid för avpolletteringen lyckats få fram en villig kronprins. Den påtänkte var Anders Sundström, men till deras besvikelse hoppade han av när kungen störtats från tronen. Kanske fick han kalla fötter där uppe i Norrland?
Jag tycker att Thomas Bodström kom med det bästa förslaget hur partiet skulle ta fram en ny ledare. Istället för alla dessa nej-sägare skulle kandidaterna bryta den gamla partilinjen och visa att de ville bli partiledare. De skulle under ett par månader åka runt till arbetarkommunerna och argumentera för sin sak. Det skulle bli diskussion om politiken och inte bara om person. Dessutom kunde det hjälpa lite att få tillbaka folkrörelsekaraktären. Allt mindre av detta är kanske partiets huvudproblem? Ett annat är väl att marknadsliberalerna i partiet inte står för en politik mycket annorlunda än borgarnas.
Men i VU var det bråttom och man tog inte chansen till en ny öppenhet. Istället väljer de en ledare i den egna gruppen. Det säger något om fantasilösheten. Stefan Lövén är säkert en fast och pålitlig person med djupa rötter i rörelsen, men hur spännande är han? Lövén går nog hem hos den traditionella arbetarklassen, men den är numera inte så stor och hos ungdomen och medelklassen ses han knappast som en intressant ledare. Och blir det inte nästan komiskt när denne manhaftige Metallordförande säger att han är feminist? I Sverige tycks det ha blivit en politisk nödvändighet i stil med att en politiker i USA måste säga att han tror på Gud. Men så lätt lurar man inte väljarna och Socialdemokraterna lär få det tufft att vända opinionsströmmen.