- Senaste nytt
- Ledare Sydöstran
- 2012-05-30 15:07
Skriv ut
Varför förneka barnfattigdom?
KRÖNIKA Magnus Johansson
I tisdags presenterade UNICEF i Sverige en ny rapport om barnfattigdomen. Man har gjort mätningar i den 27 EU-länderna samt några rika länder ytterligare. I många avseenden visar rapporten att vi har en ganska liten barnfattigdom i Sverige men i andra avseenden är vi nästan sämst bland de länder man jämfört med.
Precis som när andra rapporter kring detta smärtande ämne presenterats handlar den efterföljande debatten om ifall vi verkligen har fattiga barn i Sverige.
I vanlig ordning rusar regeringens företrädare ut och menar att så kallat fattiga barn i Sverige inte alls är fattiga om man jämför med fattiga barn i t.ex i Sudan. DNs ledarsida ifrågasätter hela UNICEF-rapporten har gjort. Där raljerar man med begreppet fattigdomsgap som används i rapporten. Med detta menas hur stort gapet är mellan barn i familjer med medelinkomst och de som lever på den lägsta nivån.
På landets största dagstidnings huvudledare säger man, lätt föraktfullt, att genom att jämföra på detta sätt kan man konstatera att barnen i Nordkorea är mindre fattiga än i Sverige. Men man kan vara fattig på många sätt. Har barn inte råd att äta sig mätt varje dag är ett sätt, men man kan också vara fattig på så sätt att man aldrig ens kan drömma om att göra saker som ens kompisar gör. Och det är det sista sättet som högerdebattörer oftast förnekar eller raljerar över.
Men det är kanske också denna del av fattigdomen som är den som sätter allra djupaste spåren. Det är dags att lyssna på alla de idrottsledare som vittnar om att barn blir sjuka när man ska åka på fotbollscupen som kostade någon hundralapp att vara med på. Eller alla de lärare som vittnar om barn som "glömmer" gympapåsen för att man inte kunnat få nya gympadojor. Vi måste självklart lyssna på de läkare som vittnar om att föräldrar frågar om man kan vänta med att hämta ut medicin.
Nivån på fattigdomen i ett samhälle är inte av naturen bestämd, den är ett resultat av den politik som bedrivs nu och tidigare. När vi ser att klyftorna ökar i samhället vet vi att allt fler barn hamnar allt längre efter. Samtidigt vet vi att ett samhälle där alla känner att man får sin plats är ett tryggare samhälle som utvecklas bättre. Visst, antalet barn som tvingas kämpa för att överleva är inte stort. Men vi måste komma ihåg att det är skillnad på att leva eller bara överleva. Det är hög tid att sluta förneka fakta och börja agera.
