Då Blekan blev boplats för brunnens gäster

En torsdagskväll i mitten av augusti bjöd författaren och hembygdshistorikern Björn O Svensson på en guidad tur genom Blekan - det område mellan brunnen och torget, som växte fram i takt med hälsobrunnens expansion på 1800-talet. Själva namnet Blekan är äldre än bebyggelsen, och härrör från att här funnits en plan där man blekte linneväv.

Det första stoppet under promenaden var vid Ekholtzska gården. När ägaren Ekholtz upptäckte att en gammal brunn börjat ge vatten igen byggde han upp en egen liten rörelse, berättade guiden. Här fanns ingen läkare, men däremot en brunnspredikant. Uppstickaren lockade många gäster och blev en konkurrent och ett irritationsmoment för den stora hälsobrunnen, som på 1850-talet köpte upp den Ekholtzska brunnen. Men ännu fram till förra sekelskiftet erbjöds här medicinska bad.

Själva motorn i utvecklingen av området Blekan, såväl som hela Ronneby, var hälsobrunnens expansion. Viktiga årtal är 1827, då det upptäcktes att brunnen hade en ovanligt hög järnhalt, och 1873, då brunnen övergick från att vara statlig till att bli ett aktiebolag.

Från att ha varit en brunn i mängden blev Ronneby brunn under 1880-talet störst i landet. Brunnsparken byggdes ut i kolossalformat efter europeiska förebilder och kallades också för den enda kontinentala brunnen i Sverige.

Alla gäster fick inte plats att bo på själva brunnen. Därför växte pensionatsrörelser upp längs Brunnsvägen. Många gånger var ägarna till husen hantverkare, och hade sin verkstad på gården. De hyrde ut till brunnsgäster, och bodde då själva tillfälligt i annex på gården. Här fanns en tydlig social skiktning - ju längre uppför kullen desto enklare och billigare pensionat.

– Men det var fortfarande samma idé - att erbjuda boende för brunnsgäster, sa guiden Björn O Svensson.

Det mest fashionabla pensionatet var Haga, som byggdes av Jöns Davidsson år 1875. Hit kom bland annat den skånska adeln i stora ekipage. Haga var nämligen det enda pensionatet på Blekan med stall och vagnsskjul.

I takt med brunnens expansion växte också ångbåtstrafiken fram på ån. Som mest gick dagligen fem ångslupar från klockan sju på morgonen till klockan tio på kvällen. Varje båt hade plats för cirka hundra passagerare. Längs ån fanns ett antal bryggor, utrustade med semaforer, som fungerade som hållplatser.

– Den där båttrafiken tycker jag vi skulle ha tillbaka, sa Björn O Svensson när vandringen genom Blekan nått sitt slut vid gångbron över ån.

Han visade en karta där samtliga broar över ån finns utmarkerade.

– Man behöver göra bron vid hamnen öppningsbar. Det vägrar jag att tro att det är något jättestort ingrepp. Det borde gå att göra.